En söt sanning
Jag har en ganska unik egenskap som ibland är riktigt besvärlig. I filmer, böcker och i historien har jag en förmåga att nästan alltid sympatisera med ”fel” sida; det vill säga oftast den som förlorar. Några praktexempel: Jag sympatiserar med Tyskland i första världskriget, sydstaterna i amerikanska inbördeskriget och framför allt Troja i filmen med samma namn. Ibland spolar jag fram till duellen mellan Akilles och Hector bara för att naivt hoppas på att ”hjälten” ska få stryk… Känner någon igen sig?
Att ständigt heja på förloraren har sina nackdelar, men så skönt det är de få gånger som det går annorlunda! Jag ska ge ett exempel:
I lågstadiet skulle vi alla ha vårt favoritlag i finska ishockeyligan. Jag valde ett riktigt bottenlag för att visa att jag inte vill simma medströms med majoriteten och deras älskade Jokerit. Jag valde Jyp som favoritlag och har hållit det sedan dess. Och tro det eller ej, i år vann Jyp grundserien och hör till de starkaste lagen. Och bäst av allt: nästan bara jag kan njuta av det, medan de som hejar på ”de bästa lagen” för en gångs skull får se sig besegrade.
Jag ska också passa på att förklara mina sympatier ovan.
Tyskland var inte ensamt skyldigt till första världskriget. Andra världskriget är en helt annan historia.
Sydstaterna sysslade med slaveri, men tro inte att nordstaterna startade kriget bara för en sådan sak.
Historien skrivs oftast av segraren, medan man glömmer bort att även vinnaren kan vara en riktig loser. Dom fick ju trots allt Akilles dödad där på slutet.