Uteslutning.
Då jag hör det ordet tänker jag på Jehovas Vittnen eller möjligtvis den praktiska uteslutningsmetoden. Hursomhelst; som fenomen i sig är uteslutning någonting vidrigt som bokstavligen kan förstöra någons liv. Ofta är vi snabba att fördöma människor som fryser ut folk, men kanske dags att inse att vi alla har lite skelett i garderoben?
Frikyrkor var för några decennier sedan ökända för att slänga ut alla som spelade kort, gillade rockmusik eller rörde sig på ”fel ställen” på sin fritid. Trots att den epoken är förbi tycker jag mig ändå skönja ett liknande beteende i dag. Så fort någon i våra kretsar gör något riktigt dumt, för att inte säga katastrofalt, bildas det snabbt ett subtilt avståndstagande tills den värsta ryktesorkanen dragit förbi.
Vi tar mitt och Benjas fiktiva mobboffer Camilla som exempel ;PPppPPppP
Camilla dyker inte upp på ungdomsmötet fast hon skulle komma. I stället får vi nästa dag reda på att hon välte med sin skoba föregående kväll och en massa cider trillade ur hennes väska. Inte nog med att hon failade totalt med sin körning; hon var alltså på väg att doka utan att vi visste om det! Jag kan lova att hon får ett ganska kyligt mottagande trots att vi borde vara de som först av alla försöker trösta henne och kanske granska ifall hennes skoter är i körskick.
I värsta fall dyker Camilla aldrig upp på något ungdomsmöte igen. Inte på flera månader. Det är inte ditt fel att det blev som det blev, men du kunde väl för farao i alla fall ha gillat hennes facebook-status då och då och inte automatiskt behandla henne som paria bara för att hon inte är den coolaste varan i kyldisken?
Var lugn. Jag tänker inte bli ledare för en cellgrupp för fjortisar. Ville bara provocera lite.
Det här hör till det förra inägget men ville inte publicera sig där: Wow, jag börjar bli någonting
Det känns bra. Du kan ju testa på tre månader med eget hushåll i sommar (men det behövs förstås lite fyffe till det).