Om vi springer till Bottniska viken följer han efter. Men om vi står kvar där vi är, vad ska han då göra?
Finlands förflutna är en blandning av krig, nödår, ära, integration, ockupation, stolthet och hårt arbete. ”Finlands” gränser har gång på gång ritats om, och att definiera vad som egentligen har varit Finland är ett träsk för sig.
Det är lätt att som finlandssvensk ibland missunna sig själv att vara stolt över sitt land, eller sin identitet som finländare. Inte för att vi själva förnekar det, utan för att vi som grupp ofta får höra att vi inte riktigt är lika patriotiska eller ”fosterländska” som våra bröder i Jyväskylä. Till exempel fick vi som stod på Salutorget höra att ”hurrina” fick på käften då Finland hade slagit Sverige i hockeyfinalen.
Ju mer man läser om det, desto mer osannolikt verkar det att vi faktiskt lyckades behålla vår självständighet under 1900-talet. Om inte den krigstida generationen hade offrat så mycket kunde vi mycket väl ha krossats som nation för att aldrig mera återuppstå. Om inte vi är redo att dö för någonting, vad är då värt att leva för ?
94 år är ingen lång tid. Jag tror att vårt unga land ännu har en hel del att lära sig, och en hel del förflutet att göra upp med. Ännu en av många orsaker till att studera historia.