Jag rensade min hotmail och hittade en gammal inlämningsuppgift om u-länder, svält och de rika ländernas attityd. Passande med tanke på vad som pågår i Haiti?
Vem har rätt att vara mätt?
Alla vet att vi människor behöver mångsidig och näringsrik mat för att må bra. I årtusenden har vi levt på naturens bekostnad och försett oss med det som växer på fälten eller simmar i haven. Av våra grundbehov är mat och vatten den viktigaste förutsättningen för att kunna leva på vår planet. Vi människor blir hela tiden fler, och alla har givetvis behov av att äta. Vår tids kanske största problem är hur vi ska kunna utrota svälten.
Egentligen är det inte brist på mat som leder till att över en sjättedel av världens befolkning svälter. Problemet är att fördelningen av livsmedel är mycket orättvis. Eftersom världen är indelad i en brokig mängd mäktiga och svaga nationer, blir naturligtvis också naturrikedomarna uppdelade. De länder som till exempel har ont om odlingsjord måste skaffa sin föda på andra sätt.
Jaha, men kan inte alla dela med sig, och till exempel byta nickel mot vete? Lösningen på svältproblemet är möjlig, men vem vill uppoffra sig? Vilken rik och välmående nation vill att deras handelpartner blir ett välutveckat industriland? Om alla drog sitt strå till stacken kunde vi kanske se en värld utan svältkatastrofer och krig, men tyvärr kommer det alltid att finnas en otäck egoism och en stolt ”who cares”-attityd i oss människor.
Visst försöker i-länderna bidra till utveckligen i tredje världen, men att vi skicka små summor av vårt BNP kommer inte att få u-länderna på fötter. jag tror att många u-länder lider mer just nu än de gjorde under kolonialtiden. Fortfarande utnyttjas fattiga länder av den vite mannen, även om det inte längre sker med piska och kolonivälde. Kan vi faktiskt ta en enda tugga mat med rent samvete?
Jag tror att endast i-länderna kan förbättra situationen. Om vi bara i några år kunde vara frikostiga och barmhärtiga mot de svältande… Ett bra botmedel mot vår själviska attityd kunde vara följande: vi borde få se hur mycket en enda slant från vår plånbok kan göra för en undenärd treåring i Indien. Om vi inte informeras ordentligt om svältproblemet kommer vi att glömma bort att det är människor som du och jag som lider.
Först när attityden hos presidenter, handelsexperter och Matti Meikäläinen förändras kan vi våga hoppas på resultat.
Jimmy Holmberg 2A