Zoinkk. Här jag igen. (usch så slarvigt skrivet, det blev flopp direkt i inledningen)
Stresstålighet är ingen dålig egenskap i dagens värld. Mina befäl gör ett utmärkt jobb med mig, för så här mycket stress och deadlines existerar inte i mitt civila liv. Ändå klarar jag och Jäg Berg av det mesta de dagar vi arbetar i 1.KustK:s fruktade kansli. Nu en snabb intervju med mig själv. Enjoy.
-Är det mycket kvar, Jimmy?
-Ja, nog finns det dägär alltid. Närmare bestämt 85 st kvar. Däribland minst fem (!) läger kvar tills civila Sibbo kallar.
- Hur tacklar du dagatrycket då?
-Tja.. Jag fick t.ex. mitt livs första beviljade ansökta permission idag, så nu slipper jag på kryssning medan resten sitter i beredskap. Alltid en ljusglimt. Det handlar om att fokusera på de små positiva sakerna som ligger framför. Varje dag.
Vilka upplevelser är de starkaste du haft hittills under din tjänstgöring?
-Det var en knepig fråga; det har hänt väldigt mycket på över sex månader. Men jag kan t.ex. nämna ”nassedagen” i augusti, dvs en flera timmar lång påfrestande övning i skyddsmask. En stekhet dag i skogen var det. Med ljummen fiskbiff till mat. De som var i andra pluton glömmer den aldrig.
Sedan tycker jag att stridsövning 1 med de övriga sanitärerna var i en klass för sig. Vi var ett sällsynt intressant gäng som övade det mesta i skogsterräng. En oförglömlig vecka helt enkelt!
- Vad gör en sibbokrigare på en typisk veckoslutsloma då?
- Först av allt så slänger jag de gröna kläderna i tvätten och sätter på mig de bekvämaste civila plagg jag hittar. Sedan följer en stund av avkoppling och länsande av kylskåpet. Om Ica är hemma så händer det att jag klampar in i hennes rum och hälsar på något förvirrande sätt. Vår luspudel brukar bjäbba åt mig, så honom skruttar jag till lite så han lugnar sig.
- Så sådant händer där hemma. Händer det att din familj irriterar sig på ditt sätt då du kommer hem och tycks äga hela huset?
- Inte egentligen. För det mesta möts jag av idel entusiasm faktiskt. Mamma uttycker sin omsorg medan pappa ivrigt påpekar att frysen är full med pizzor. Jag tar denna sorts bemötanden som ett tecken på att de saknar mig då och då. Och visst saknar jag ju min famij ibland också!
- Det låter fint. Hinner du träffa andra än familjemedlemmar under dina ledigheter då?
-Javisst, och det är faktiskt mera regel än undantag. Min gamle polare Benja ses regelbundet hos oss, eller tvärtom för den delen. Vissa veckoslut är vi till och med en hel grupp vänner som spelar, bowlar eller bara slöar. Det är uppfriskande trots att sömnskulder ofta är en direkt följd…
- Har du några konkreta planer för din tid efter milin?
- Jag känner mig redo att börja studera någonting, men jag har inte hittat något som lockar till 100 procent. Först och främst vill jag bara bli klar med min tjänstgöring här, och sedan får vi se vart jag tar vägen. Lite vikarierande lär det i alla fall bli under våren.
- Så man kan säga att du inte ids planera alltför mycket för din framtid just nu?
- Det där tar jag som en pik. Vissa av oss behöver mer tid på sig med stora beslut, och jag är sådan. Det betyder inte att jag saknar motivation eller planer. Jag vet inte ännu vart jag styr kosan, men det känns mer som en befrielse än som ett stressmoment.
- Det var klokt resonerat. Till sist undrar jag om du vill ge kommande rekryter något tips?
- Kör på med all iver du kan uppbringa direkt från första dagen. Ta tillvara på tiden här och oroa dig inte för vilken utbildning du ska välja. Och glöm för farao inte att skriva namnet på buss/tåg-listan då ska hem på permisson!