en blogg

Jag har inte fått tag på mina tentböcker till grundkursen i historia. Därför gick jag häromdagen till Nickbys pampiga bibliotek för att finkamma historiehyllan till förmån för mitt brinnande (nåja) intresse för medeltiden. Mina fingrar trevade fram över tiotals bokryggar innan en hyfsat tjock skildring fick mig att stanna upp. Titeln löd: ”Korstågen”.

Finemang! Ett digert verk om någon som kommer i tenten! Utan tvekan grep jag dyrgripen och älgade iväg mot kassan. En minut senare låg boken i min Miltecväska. Väl hemma i kämppän satte jag mig ner och väntade mig en informativ och objektiv beskrivning av korsfararnas strävan efter hegemoni i Orienten. Men redan efter första stycket grusades mina förhoppningar:

”Jesu förutsägelse om Jerusalem hade gått i uppfyllelse. ‘Här ska förvisso icke lämnas sten på sten; allt ska bliva nedbrutet’.”

Boken är alltså skriven av en författare på slutet av 1700-talet, så du kan förstå att informationen i den kanske är en aning riskabel att använda som kurslitteratur. Men trots det har det varit udnerhållande att ta del av den tidens syn på korstågen. Och visst har författaren rätt i ganska mycket. Nu har jag nästan läst hela rasket. Skam den som ger sig.

Det finns tillfällen då jag bara måste stanna upp och reflektera över hur stort livet egentligen är. Oftast gör jag det efter att ha besökt X antal okända bloggar och fått några glimtar ur främlingars vardag. Världen och dess möjligheter känns oändliga ger det mig lust att uforska totalt nya områden i livet.

Det är faktiskt inte säkert att jag studerar samma ämnen vid samma universitet i sju år i rad. Om nu USA en gång finns där borta bakom Atlanten borde jag se till att få uppleva det. Om nu så många finländare tycker att Sverige är ett bra land att bo i så borde jag se till att testa på det också. Världen är liten rent fysiskt. Men livet vi lever på jorden kan bli alldeles häpnadsväckande stort.

Tänk om jag på min dödsbädd utbrister: ”De va nog keikkor att jag gick totalt emot allt sunt förnuft och började studera och arbeta i länder som Libanon, Nederländerna och Tanzania.” Även en lång resa börjar med ett litet steg. Må mitt liv bli något mer än vad det är just nu. Amen.

”Liite studielivet ska smaka skönt sen!”

Denna fras uttalades flitigt under tiden i Dragsvik.

Vi sade det på morgonen då vi hade blivit väckta kl 05.30 för att i full stridspackning hoppa upp i lastbilarna och åka iväg på läger i Syndalen.

Vi sade det då vi utmattade kastade oss ner i blåbärsriset eller snödrivan och hastigt glufsade i oss ljummen potatis.

Vi sade det medan vi utslitna satt och sörplade på kaffe i Sode och skulle sitta inne ännu ett veckoslut.

Vi tänkte det då vi steg för steg kämpade oss uppför en sandig backe med en kamrat på ryggen.

Så jag ska försöka att inte klaga på att studielivet känns okontrollerat, rörigt, främmande och fattigt. I’ve made it so far. Nu ska det studeras, levas och njutas av alla fördelar som trots allt existerar.