en blogg

”ALIEN”  skränar jag tyst för mig själv då någon loggar in på msn. Ljudet påminner om en laserpistol från ett dataspel anno 1996. Men hey, ingen vill tala med Jimster ikväll. Och inte igår heller. Helt enkelt för att jag inte skriver dussintals smileys och frågar ”hur e de”  konstant. Ganska skönt att slippa artighetsfraser. Hellre talar man med gamla vänner på ett mera naturligt sätt.

Jag har fått förlängt kontrakt med skolan. Jag behövs 2 veckor till. Cha-chinnggg. Jag gillar mitt jobb och människorna där. Life’s good.

Ska snart till den årliga Norgeresan för en vecka. Lyxmat, fjällvandringar och bussresor väntar. Och druvsocker, som behövs för maximal prestation inbillar jag mej.

Kvällens låt: Stereophonics- Nothing Compares To You

Det var inte många som lade märke till den illa medfarna Toyotan som svängde in genom en öppen grind på  St: Paul’s Street klockan 22.10 på söndagskvällen. Den undermåligt upplysta gården var omgiven av lummiga ekar och  skyddad av ett högt staket av smidesjärn. Föraren klev ut och gick med långa, tysta steg mot själva huset, som också var mörklagt. Mannen rörde sig så diskret att han nästan verkade sväva över marken.

Han brydde sig inte om att knacka; uppenbarligen var hans besök väl förberett. Inne i själva byggnaden mynnade tamburen genast ut i en hall med högt tak och en trätrappa som ledde upp till övervåningen. Endast små strimmor av ljus nådde ner till golvet genom några fönster där uppe. Träet i golvet var gammalt och torrt, men knakade inte det minsta då mannen med bestämda steg började sin färd uppför trappan.

Ovanvåningen var i själva verket en enda lång cirkelformad korridor med dörrar på sidorna. Den som stod vid räcket där uppe kunde med lätthet övervaka aulan där nere. Förutsatt att någon verkligen stod där. Men husets enda riktiga invånare satt och rökte vid skrivbordet i  ett litet rum.  Med en flämtande fotogenlampa som enda belysning satt hon djupt försjunken i sina tankar. Hon hörde inte ens att dörren sakta gled upp bakom henne.

Sedan hände allt mycket raskt. Då dörren öppnades helt förändrades skuggorna på väggarna, och detta fick den gamla kvinnan att vända sig om med ett ryck. Innan hon hann göra något mer tog främlingen tag i henne och slängde ner henne på golvet för att sedan försvinna tillbaka ut i korridoren, tyst som en jättelik katt. Kvinnnan stod nu darrande på knä och tittade ut genom dörren. Lampan tycktes brinna ännu svagare. Hon kände primitiv skräck sätta klorna i henne, och det sista hon någonsin upplevde var en brännande smärta i överkroppen. Sedan sjönk hon ihop på samma golv, alltjämt kramande en liten papperslapp i handen.

Lappen  var skrynklig och skulle lätt ha kunnat tas för en använd näsduk eller en sida ur ett gammalt skolhäfte. Men på lappen fanns fyra ord skrivna. Ord som skulle betyda skillnad mellan liv och död.

Radio X3M hade ett litet reportage om situationen i Palestina/Israel. Skål för medias objektivitet:

Israels armé är brutal, hänsynslös och hämnas för ingenting. Inga krigslagar följs. De använder civila palestinier som människosköld. De bombar områden fulla med oskyldiga människor. Palestinierna är rädda och förstår inte varför de inte får leva i fred. Hela tiden ska Israel och resten av dess sionistiska bundsförvanter omöjliggöra peace i Mellanöstern. Jahhaa.

Nu ska vi sakta men säkert syna dessa påståenden i sömmarna.

-Israels armé är brutal. Okej. Vilken modern stat vill INTE ha en respektingivande styrka? Är det inte försvarets uppgift att bruka våld?

Den är hänsyslös och hämnas för ingenting. INGENTING!! Yeah right… Israel har aldrig provocerats, va? Fel. Sedan 1948 har den moderna staten Israel fått utkämpa många försvarskrig för sin existens. Ännu idag finns det många länder som öppet önskar att Israel ska förintas. Palestinska ”fredskämpar” skjuter ideligen raketer in i städer för att skapa skräck och instabilitet. Men så fort Israels flygvapen raderar ett palestinskt terrornäste fördömer omvärlden det.

Inga krigslagar följs. Sägs det. Och ändå byter Israel ut tillfångatagna palestinska mördare mot en _död_ israelisk soldat, bara för att ”kaveria ei jätetä”. Det är ju för farao hyggligt, om man jämför med Hamas, som skjuter knäskålarna av sina egna vid behov.

Och förresten…hur paradoxalt är det inte att det finns lagar för krig? Om jag ledde ett land i krig skulle jag försöka förstöra så mycket jag bara hinner, om det ändå handlar om att döda. Om stater ändå väntas följa krigslagar, kan man ju lika väl förbjuda krig i FN. Ta-daa! Alltså: vem förväntar sig att det inte förekommer ohyggligheter i krig? Let’s face it; krig gör ont.

Israel använder människor som sköldar. Håhåå, som om inte araberna gör det? Det finns det faktiskt bevis på, till skillnad från ovannämnda påstående. Palestinierna befäster till och med barnsjukhus och använder dessa byggnader som högkvarter. Så när Israel angriper ett ”oskyldigt” sjukhus fördömer världen hela saken igen. Dessutom är det allmän känt att ”frihetskrigarna” ställer sina raketramper rakt i täta bostadsområden. Hur ska Israel komma åt dessa utan att civila skadas? Kan Obama svara på det?

Jaja, jag är inte helt opartisk. Men eftersom Palestina öppet har allierat sig med journalister måste någon få skapa balans genom att tjata på sin blogg. Någon sade: ”Palestinierna gömmer sig bakom två sköldar: den ena är civila människor, den andra är västvärldens liberala press.”

Rubriken är en låt av Opeth. bästa höstlåten enligt mej. Jag tror jag lyssnade på den för mycket förra året, för mitt undermedvetna börjar med våldsam kraft påminna mej om höst. 

Jag går och väntar på en kall och frisk höstdag med lagom mycket moln, men ingen nederbörd. Dendär doften av skog som sakta börjar inse att frosten vill göra entré…

Höst är kanske lite som muskelvärk eller studiematerial; först vill man ha det men efter ett tag tröttnar man.

Ärgh, nu tänkte jag flumma ihop ett inlägg igen då. ihop. khih.

Trodde aldrig att stunderna i avdelningen för specialelever i skolan kunde vara de mest givande.

Sällan har jag blivit så mjukis bara av att tala om glass med en liten elev. Sällan har jag funderat på vad det kan kosta att vara annorlunda i högstadiet. Sällan har jag alls insett vilken fin stämning det råder i en liten grupp som består av ungdomar med vitt skilda bakgrunder.

Tro mig, en timme som speciallärare förändrade min attityd. Jag påmindes igen om att det inte alltid är de yttre filéerna som räknas. Vem som helst kan göra vad som helst. Nästa gång jag möter gruppen lovade jag att dricka kaffe och spela Blokus med dem. Tänk att mitt favoritspel fanns där av alla platser.

Jag lär mig mycket om människor under dagarna i Kungsvägens skola. Jag träffar på morgontrötta rökare, överdrivet självsäkra 15-åringar, glada lärare, förgrymmade lärare, lärare som tålmodigt väntar i kön framför kopieringsmaskinen. Och elever som jag aldrig kommer att minnas namnet på, men som ändå kan göra min dag.

Mitt livs enda problem ikväll är att jag inte lyckades spela VHS via SmartBoard. Nu får morgondagens klasser tålmodigt lyssna på farbror Jimster utan att se på film.

Visste ni förresten att Tyskland hade planer på att ockupera Sverige redan 1941?

Det känns en smula konstigt att måsta jäkta iväg till jobbet till kl 8 fast mina lektioner kan börja flera timmar senare. Orsaken är att jag har blivit placerad i vikariebanken och måste vara beredd på att när som helst hoppa in och undervisa högstaadieelever i vilket ämne som helst. Ja, jag vikarierar egentligen bara elevhandledaren här i Kungsvägens skola.

Men för övrigt ska jag inte klaga. Jag har ett privat rum bakom två låsta dörrar, egen soffa, laptop med internet och inte alltför många lektioner i veckan. De timmar jag inte behöver undervisa går åt till att sitta och stirra på en massa sidor som elverna måste göra för att deras framtid ska bli så bra som möjligt… Jag hinner t.o.m. gå över till gymnasiet och hälsa på bekanta som tills vidare har fullt upp med förberedelser inför höstens studentskrivningar.

 Och så kopierar jag papper med varierande resultat. Senast grymtade maskinen ut ett hundratal kopior av tvivelaktig kvalitet. Det enda raka blir väl att göra om’et.