en blogg

Uteslutning.

Då jag hör det ordet tänker jag på Jehovas Vittnen eller möjligtvis den praktiska uteslutningsmetoden. Hursomhelst; som fenomen i sig är uteslutning någonting vidrigt som bokstavligen kan förstöra någons liv. Ofta är vi snabba att fördöma människor som fryser ut folk, men kanske dags att inse att vi alla har lite skelett i garderoben?

Frikyrkor var för några decennier sedan ökända för att slänga ut alla som spelade kort, gillade rockmusik eller rörde sig på ”fel ställen” på sin fritid. Trots att den epoken är förbi tycker jag mig ändå skönja ett liknande beteende i dag.  Så fort någon i våra kretsar gör något riktigt dumt, för att inte säga katastrofalt, bildas det snabbt ett subtilt avståndstagande tills den värsta ryktesorkanen dragit förbi.

Vi tar mitt och Benjas fiktiva mobboffer Camilla som exempel ;PPppPPppP

Camilla dyker inte upp på ungdomsmötet fast hon skulle komma. I stället får vi nästa dag reda på att hon välte med sin skoba föregående kväll och en massa cider trillade ur hennes väska. Inte nog med att hon failade totalt med sin körning; hon var alltså på väg att doka utan att vi visste om det! Jag kan lova att hon får ett ganska kyligt mottagande trots att vi borde vara de som först av alla försöker trösta henne och kanske granska ifall hennes skoter är i körskick.

I värsta fall dyker Camilla aldrig upp på något ungdomsmöte igen. Inte på flera månader. Det är inte ditt fel att det blev som det blev, men du kunde väl för farao i alla fall ha gillat hennes facebook-status då och då och inte automatiskt behandla henne som paria bara för att hon inte är den coolaste varan i kyldisken?

Var lugn. Jag tänker inte bli ledare för en cellgrupp för fjortisar. Ville bara provocera lite.

…är ett begrepp som används inom socialpsykologin. Det handlar om att en människa ser upp till personer som är ett steg längre komna i livet. Till exempel jämför sig ofta högstadieelever med gymnasieelever och är väldigt nyfikna på hur livet för dem ser ut. Gymnasieelever funderar mycket på den kommande militärtjänstgöringen och har således beväringar som sin referensgrupp.

Själv har jag studeranden som min referensgrupp just nu; de som redan har ett eget hushåll att sköta och helt enkelt ”börjar bli någonting” här i världen. (Bianca, Tobbe m.fl. kan känna sig träffade) Det intressanta är att jag alltid med oro har iakttagit min referensgrupp och tänkt att jag aldrig kommer att leva upp till förväntningarna då jag nått så långt. Lågstadiet-högstadiet-gymnasiet-militären…

Men trots att man inte ska jämföra sig alltför mycket med andra tror jag det är viktigt att ha referensgrupper. Det får människan att sträva uppåt och inte nöja sig med att vara halvvägs hela tiden. Ingen vet hur nästa dag ser ut, men att hålla sig i rörelse är bra. Det visste redan stenåldersgrupperna.

Utan att komma med diverse ursäkter för att jag inte har bloggat sedan januari skall jag i stället rakt på sak lista upp saker som jag är tacksam över just nu. Det är bra att ibland muntra upp sig själv med det man har i stället för att dregla efter sådant som… man inte har. Right?

1. Jag har bara 29 morgnar kvar av min militärtjänstgöring.

2. Jag har nya headphones till datorn, och det är användbart.

3. Vårsolen börjar torka upp asfalten.

4. Jag har nästan allt jag behöver vad gäller kläder, prylar och ekonomi.

5. Jag har fått mina universitetsansökningar gjorda. Swim or sink, baby.

6. Jag ser fram emot att återuppta kontakten med en massa kaverin i civilen. Det blir ett projekt i sig!

7. Jag kom just in från en uppfriskande kvällspromenad i kraftig vind. Har spelat Illuminati med Fredde, Ad, Benja, Jocke och Ester. Grattis till en rungande seger, Gustav <3

Se där, sju saker som kastar solsken på livet.