en blogg

”Happy Corner” var inte längre en krog. Den hade förvandlats till en brottsplats med tung, tryckande luft och människor i panik. De som först insåg vad som hade hänt visste inte vad de skulle ta sig till. Mitt på golvet framför vid ingången låg ett blodigt bylte som delvis visade sitt innehåll. Många hade redan lämnat lokalen då Mike Stanton steg fram och tittade fram bakom kyparen Cyrus Jones axel. ”Så mycket för en lugn lördagsafton”, tänkte Mike bistert och fokuserade blicken på det illa tilltygade huvudet som tittade fram bakom trasorna.

Så småningom anlände ett antal polisbilar, men trots sin bakgrund inom säkerhetstjänsten kände Mike sig illa till mods och stormade ut genom dörren. Vittnen fanns det gott om, och han hade aldrig riktigt förstått sig på media eller polisens tillvägagångssätt vid förhör av åskådare. Alla andra kortspelare hade redan avlägsnat sig, skärrade och bleka precis som övriga gäster.

Det var inte det bestialiskt avhuggna huvudet som hade gjort intryck på Mike denna kväll. Det var snarare det att det slängdes in mitt i allt, och speciellt lappen som var fastspikad i ena tinningen på offret förvånade Mike. Bokstäverna på pappret var för små för att läsas på avstånd, men Mike insåg att det inte rörde sig om ett slumpmässigt våldsdåd. Under hela vägen hem till sin lilla lägenhet kände Mike på sig att något större var på gång i hans annars så lugna hemstad. ”Om detta är början, hur mycket ont ska då inte hända innan vi får svar på frågan ‘varför’?” undrade han.

Väl framme vid sin dörr började Mike gräva i sina jeansfickor efter sin nyckelknippa. Precis då hans hand trycktes ner i fickan hördes en paketbil starta motorn strax intill trottoaren. Fönstret vevades ner av föraren samtidigt, och då Mike tittade in såg han ett bekant ansikte. Det var hans spel- och arbetskamrat Alfred Bates.

- Jag hoppas du inte går och surar över din otur i kortspel ännu, Mikey! Såg du huvudet? Vad sägs om att vi skippar nattsömnen och tar oss en funderare? Kom med!

- Det är inte vår sak att börja undersöka fallet. Dessutom verkade du vara en av de första som sprang iväg, muttrade Mike och tog upp sina nycklar.

- I vanliga fall skulle jag gärna överlämna sådant här till polisen, men du verkar inte ha läst lappen, kompis. Du råkar inte veta vem Mike Stanton är? Lappen nämnde en viss sådan man och…

Alfred hann knappt avsluta sin mening innan Mike hade hoppat in i bilen. Detta var första gången i sitt liv som Mike Stanton, den reslige exagenten, fruktade för sitt liv. Han fastgjorde säkerhetsbältet med darrande händer.

- Kör, Al. Kör! Jag känner mig inte säker här.

För ungefär ett år sedan fanns det många saker som behövde fixas, finslipas och förbättras, märkte jag. Det gällde studier, ekonomi, kaverin och mitt förhållande till Jesus (han som dog på korset men uppstod). Jag tänkte att om dessa saker, och framför allt den sistnämnda ordnar sig så kan resten kvitta, för då traskar jag i alla fall på en väg som leder någonstans.

Det smärtar mig (oj, poetiskt?) under de tillfällen som saker ur mitt förflutna dyker upp i mitt minne. Saker som jag i dag garanterat inte skulle göra om. Inget kan ta bort konsekvenserna av ett handlande, men lärdomarna kan ju bli något positivt. Och som en tröst för den som misslyckats kan man ju säga att 1) det finns förlåtelse och 2) det behöver inte stjäla din framtid.

I dag är mycket av sakerna i första stycket i mycket bättre skick. Så nu har jag kommit fram till att eftersom mina främsta mål är nådda redan i detta skede av livet, kan allt som händer hädanefter klassas som något slags bonus. Som socker i botten av tekoppen. Och bonusnivåerna i dataspelen är ju oftast de roligaste.

Grejen är att vi alla har chansen att när som helst få grepp om det viktigaste; det som har evighetsvärde. Om vi vet vart vi är påväg efter att vår kropp begravs, så är livet egentligen som ett cirka 75-årigt virtuellt dataspel som vi kan levvla upp oss i eller också – dessvärre – förbli passiva i. Vi har alltså INGENTING att förlora! Tvärtom har vi något att fira. Så är det för mycket begärt när Gud säger ”gläd er”?

Summan av den flummiga kardemumman: Hela livet är en oändligt stor bonusnivå som vi har fått förmånen att medverka i. Använd din tid väl. Ta inte bort blicken från fyren som skymtar där borta medan du ror i ett mörkt och stormande hav. Tänk på möjligheterna… och så kanske havet lugnar sig?

Hey förrsten, jag vill se havet nu. Nå, får väl nöja mig med att ta en promenad i regnet…

Vill skriva om mn vistelse i Spanien. Men vissa bokstaver gar inte att skriva, sa vi tar det da jag kommit hem.

Men aaargh, varför fattade jag inte att det jag gjorde var dumt? En ganska vanlig replik, isn’t it? Nu ska ni inte tro att jag har gått och mördat någon, men jag stannade upp och kom att tänka på en del saker.

Ofta känns det som om jag har allt under kontroll, och då går jag på livets väg med lite mindre försiktighet. Men sen mitt i allt är jag på väg ner i diket, och inser det inte förrän fötterna blir blöta. Den smala vägen kallas inte smal utan orsak.

Nå, kineserna har ett uppmuntrande ordspråk i sådana lägen. ”Det stora är inte att aldrig misslyckas, utan att resa sig varje gång man faller.”

Den för lokalbefolkningen så populära krogen ”Happy Corner” gjorde verkligen skäl för sitt namn denna lördagsafton i oktober. Med sin hemtrevliga inredning, varierande meny och framför allt sin mänskliga prislista gjorde denna krog lysande vinster, trots att den inte var lätt att hitta för nykomlingar i staden. Den låg trots allt tillräkligt nära centrum för att vara ett lätt val för varenda människa som ville unna sig något gott i sällskap av mängder av bekanta ansikten. Men många klagade på att själva byggnaden inte bara var ful som stryk; det var också svårt att hitta den  mörka, bastanta ekdörren som ledde in till sorlet och värmen där inne.

Denna kväll fanns det inte en enda servitör som kunde stå lutad mot en vägg för att växla några ord med en stamkund. Kommersen i lokalen var i full gång, och särskilt kökspersonalen genomled flera timmar av oavbrutet, fartfyllt arbete. Krogens dämpade belysning och mörka inredning i gammalt ädelträ gjorde att folk kände sig trygga och ofta glömde att deras skvaller och struntprat kunde höras längre än sikten tillät. Det vanliga skämtet bland gästerna var att personalen i ”Happy Corner” visste mer om invånarna än Gud själv.

Vid ett av de många runda borden satt tre män och två kvinnor och spelade kort i utomordentligt snabb takt. Deras händer kastade ut kort så snabbt att man kunde vänta sig att ett glas snart skulle vältas och sprida ut sitt innehåll över alltsammans. Mitt i allt samlade en av männen in korten och flinade retsamt.

- Det ser ut som om du inte riktigt hänger med, Mike.  Femte förlusten i rad. På samma kväll! Haha!

Hastigt delades en ny omgång kort ut och spelet fortsatte. ”Fördömt, jag var ju faktiskt inte koncentrerad”, tänkte Mike. Först hade hans vänstra fot just rört vid unga June Mansons, vilket hade resulterat i att bådas fötter hastigt drog sig undan. Och ett ögonblick senare hade hans högra knä vidrört den betydligt äldre damen Cate Wilsons lår, vilket hon besvarade med att ivrigt le tillbaks med sin ungdoms vackraste grimas. Mikes reaktion var mindre diskret denna gång, och han svor över att ha dragit till sig den haggans uppmärksamhet. Dessutom hade han långa ben, vilket gjorde att han nu befann sig i en obekväm situation: hans fötters tillbakadragande gjorde så att knäna höjdes och nu vilade mot den hårda bordskanten.

Plötsligt kunde spelarna höra hur ljudnivån stadigt minskade i rummet. Till sist hördes bara enstaka viskningar, och några personer vände sig uppfodrande mot krogens mitt för att ta reda på vad som hade hänt. Mike Stanton, mannen med de långa benen, kände på sig att det hade hänt mer än en vanlig incident. De få servitörer som syntes var bleka och verkade försöka göra sig osynliga mot väggen.  För första gången på åratal kände Mike lukten av fara.

En viktig egenskap för att utvecklas är att följa goda exempel, eller föredömen om ni så vill. Vi vill gärna bli bättre på det ena och det andra, men oftast skapas förbättringslängtan först då någon annan trampar upp en stig framför oss.

Detta torde innebära att även negativ utveckling föjler samma regler. En dålig vana smittar lätt av sig i familjen, bland vänner osv. Hur som helst, min point är att vi människor är benägna att jämföra oss med andra.

Ordspråksboken säger: ”Se på myran, du late.” Det låter som en uppmaning att ta efter ett gott exempel, vilket säkert är okej. Men att börja jämföra sig med andra i detalj har visat sig vara ödesdigert. Man ger självförtroendet ett järnhårt motstånd som i längden blir omöjligt att besegra.

Varför ska vi inte jämföra oss med andra då? Svaret är enkelt; det piskar oss att prestera något som vi inte kan göra lika bra som exemplet. Har du någonsin sett en kopia som är skarpare än originalet? Visst kan vi se en fotbollsspelare och sedan börja hårdträna, men vi kanske aldrig kan göra fotboll till samma glädje i våra liv som i spelarens.

Det är onödigt att försöka passa in överallt och försöka bräcka alla polare i allt. Utveckla just det som du blir lycklig av, och gör det utan prestationsångest. Du är bra som du är, och de som inte fattar det ska du inte lyssna på. Sen är det ju inget fel med att göra bra ifrån sig; det sköter sig självt utan att du behöver svettas blod. Trots allt är vi alla vinnare, elitsoldater i ett slag som redan är vänt till vår fördel. Ta ut det bästa av livet med det du har, och var tacksam över att du är ett original.

När vi inser detta kan lyckan börja smyga sig in i våra liv sådär obemärkt. peace

Nu serveras ett vanligt, vardagligt dagboksliknande inlägg om min senaste vecka. Har alltså varit på resa till Storefjells pampiga hotell i Norge. Söndag-söndag blev det.

Har tagit ut det mesta av livet på Viking Line, i bussen, på rastplatser, ute i fjällen och i själva hotellet givetvis. Vad sägs om att sitta i en mycket varm bubbelpool utomhus medan snöflingorna dalar med på huvudet? Eller att fritt få äta så mycket lyxmat du orkar? Och femstjärnig service och fantastisk utsikt? Oslagbart.

Jag tror jag har slagit något slags personligt rekord. Inte sedan Eurocamp 2007 har jag sovit så här lite per natt. Vi spelade Uno precis varenda kväll, men jag orkade trots allt gå på  bibelstudiet på morgnarna. Fick lyssna på gammelfarbror Henrys tankar, och det gav mig gnista. Möteskulturen på hans resor skulle jag gärna vilja anamma till vårt ungdomsarbete.

Jag har hunnit skaffa böcker på Åhléns. En bok om blixtkrig till mej, och något liknande till Benja. Höa. En tupplur vore najz.

Jag är trött, men på ett nytt sätt. Tröttheten sitter inte i ögonen, utan i hela kroppen. Jag gungar av och an som på en båt. Precisionen är dålig då jag försöker träffa tangenterna. Musiken i bakgrunden känns främmande. Snart lasagne.

Går kaffe att tvätta bort från ett par ljusa jeans? help