en blogg

Till er kännedom har min blogg flyttat hit:

http://jiholm.wordpress.com/

Omkring 100% av oss är socialt beroende i någon form. En vanlig form är att du måste få kännbar uppskattning för att orka hålla igång. Problemet är att lika många tycker om att hålla sina vänner på mattan för att slippa konkurrens. Men en sak kan du vara säker på: om någon tycks avsky dej fast ni knappt känner varandra kan du vara säker på att avundsjuka ligger bakom. Och då kan du känna dig stolt; du har gjort intryck på  någon där ute! Okej, nu ska vi inte generalisera så grovt.

Se till att regelbundet vara med personer som är uppmuntrande. Sådana människor ger dig vind i seglen så att du växer (men bli inte beroende av dem!). Sedan är det inte farligt att ibland möta domdär hopplöst jobbiga typerna ibland. Tänk på hur långt du har kommit när du inser att dom fortfarande trampar på stället med sin taskiga attityd.

Extremt uttryck från nätet: ”Love your haters! You made them!”

En gång marscherade jag hem från Syndalen med spanarna. Dom hade bara sin päiväreppu på ryggen. Jag hade full fältutrustning och M-91-skaftkängor utan innersulor. Resultat: plågade fötter redan efter 3 km. Det återstod ca 25.

Men i år är det loma på allvar. Såhär goda dägär är rätt så sällsynta nuförtiden. God jul till alla som läser detta.

Rör dig snabbare. Sluta skaka. Rör dig framåt!

Mike Stanton hade precis sett sin kamrat bli brutalt slagen i huvudet efter att vindrutan på deras fordon krossats. Han tvingade sig att fortsätta springa trots att hela hans kropp protesterade. Han hade precis blivit utsatt för ett bakhåll. Och överlevt. Tack vare sina många år inom brottsbekämpningen hade Mike lärt sig att handla instinktivt och snabbt. Därför lever jag ännu.

Den hastiga flykten från bilen hade uppenbarligen förvånat angriparna. Mike stannade till sist invid en nedsliten kiosk och såg sig omkring. Regnet trummade stillsamt på kioskens rostiga tak. Ingen tycktes förfölja honom längre, och Mike återfick sakta fattningen. Al är död. Och felet är kanske mitt!

Att ta sig tillbaka hem var som att tigga om att bli utsatt för dödlig fara. Överallt kunde de okända mördarna dyka upp för att göra slut på sitt byte. Faktum var att hela staden hade förvandlats till en dödsfälla. För första gången på flera år kände Mike Stanton sig ensam. Jag måste få hjälp.

Det finns tillfällen då jag bara måste stanna upp och reflektera över hur stort livet egentligen är. Oftast gör jag det efter att ha besökt X antal okända bloggar och fått några glimtar ur främlingars vardag. Världen och dess möjligheter känns oändliga ger det mig lust att uforska totalt nya områden i livet.

Det är faktiskt inte säkert att jag studerar samma ämnen vid samma universitet i sju år i rad. Om nu USA en gång finns där borta bakom Atlanten borde jag se till att få uppleva det. Om nu så många finländare tycker att Sverige är ett bra land att bo i så borde jag se till att testa på det också. Världen är liten rent fysiskt. Men livet vi lever på jorden kan bli alldeles häpnadsväckande stort.

Tänk om jag på min dödsbädd utbrister: ”De va nog keikkor att jag gick totalt emot allt sunt förnuft och började studera och arbeta i länder som Libanon, Nederländerna och Tanzania.” Även en lång resa börjar med ett litet steg. Må mitt liv bli något mer än vad det är just nu. Amen.

”Liite studielivet ska smaka skönt sen!”

Denna fras uttalades flitigt under tiden i Dragsvik.

Vi sade det på morgonen då vi hade blivit väckta kl 05.30 för att i full stridspackning hoppa upp i lastbilarna och åka iväg på läger i Syndalen.

Vi sade det då vi utmattade kastade oss ner i blåbärsriset eller snödrivan och hastigt glufsade i oss ljummen potatis.

Vi sade det medan vi utslitna satt och sörplade på kaffe i Sode och skulle sitta inne ännu ett veckoslut.

Vi tänkte det då vi steg för steg kämpade oss uppför en sandig backe med en kamrat på ryggen.

Så jag ska försöka att inte klaga på att studielivet känns okontrollerat, rörigt, främmande och fattigt. I’ve made it so far. Nu ska det studeras, levas och njutas av alla fördelar som trots allt existerar.

I freakin’ made it. Urvalsfrågorna var värda 50 poäng styck. Jag fick 50+40=90.  82 gratispoäng av studenten också. 172 av 200 räckte till en plats i hesa universitet. Nu kör vi. Nu börjar nästa kapitel i livet. I’ve got no brakes

”Vart ska vi åka, Mike?” Alfred tittade uppfordrande på sin partner som just nu var långt ifrån sitt vanliga jag. Hela hans kropp knyckte i takt med att han andades i korta, ljudliga andetag.

”Först vill jag vara säker på att du verkligen såg mitt namn på den där fördömda lappen, Al.” Mike Stanton spände ögonen i sin spelkamrat som med van hand styrde paketbilen allt närmare den lilla stadens absoluta centrum. Det gamla torget.

”Lappen var handskriven och en aning skrynklig. Men det är inget snack om saken. Jag lutade mig över liket och läste ditt namn precis innan jag förstod att lämna Happy Corner innan mer trubbel var att vänta.” Alfred gav Mike en snabb blick innan han bromsade in framför ett av stadens fem trafikljus.
”Det är inte klokt! Jag har sett en hel del våldsdåd, hot och skumma meddelanden i mitt liv, Al. Oftast har det faktiskt rört sig om tomma hot framförda av galningar. Men det här känns inte som ett slumpmässigt våldsdåd. Någon försöker dra in mig i något slags bestialiskt spel, och det får mig att vilja spy. Jag har ju dragit mig tillbaka från  allt som heter brottsbekämpning!”

Männen försjönk i tystnad medan de fortsatte sin färd genom stadens mittpunkt. Ingen av dem visste vart de var på väg, men de kvittade tills vidare. Just nu kändes det mycket säkrare att röra på sig än att gå hem och vänta på flera eventuella faror. Ett mjukt, dystert regn började falla. Det enda som hördes var vindrutetorkarnas taktfasta gnissel och polissirener flera kvarter bort.

Afred svängde in på en enkelriktad gata men tvingades snart att stanna. På vänster sida stod en lastbil som tillhörde ett statligt byggbolag. Till höger hade någon parkerat sin bil så slarvigt att passagen mellan de båda fordonen var för trång. ”Bara att börja backa då”, muttrade Alfred och svängde på huvudet.

I nästa stund krossades vindrutan av ett kraftigt slag. Det sista Alfred såg var ett par svarta hanskar och ett metallföremål som blänkte av regnvatten i gatlyktans sken. Polissirenerna där borta tycktes blekna bort i natten.