en blogg

ÄNTLIGEN hemma. Efter 18 dagar i ledet kändes hemkomsten på något sätt overklig. Snön täckte gården, jag fick inget grepp om tillvaron då jag klev in i huset. Och Ludde skrek och skällde in my face.

Plutonskjutlägret är över.

Måndag: Jag anlände i full vinterutrustning och hoppade direkt in i en skjutövning där vi vände oss runt med stormgeväret, osäkrade och sköt mot tavlor. Sedan med serieeld. Det var kul. Sedan satt jag eldvakt i tältet mellan 02.00 och 03.30. Skoj.

Tisdag: Vi lärde oss gära olika sprängladdningar. Helt awesome för en raket- och explosionsfantast som jag. Min grupp gjorde två seriekopplade laddningar: En infanterimina och en splitterladdning gjord med sprängdeg, en tom burk ärtsoppa fullproppad med spik. Jag utsågs till tändningsman och fick äran att på avstånd detonera hela kalaset med hjälp av strömtillförsel från en korsu.

Onsdag: Landstigning och anfall på Hästö-Busö i iskall snöstorm. Det gick mycket bra tyckte skapparna.

Samma eftermiddag blev ett passionsdrama i Stalingrad-anda. Fotmarsch till enheten från Syndalen. I snöväder. Med m-91 skaftkängor utan sulor. Med allt för mycket packning. Mina fötter är skadade. Jag höll på att gå sönder totalt.

Men tills sist kom jag hem. Nu ska jag helt enkelt strunta i att läsa andras bloggar och bara njuta av en lugn dag.

1. Bästa läsare där, ASENTO! Anmäler åt.. VINTERN! Huomio, katse oikeaan päinnn!

Riktigt fint med luddiga snöflingor som mjukt dalar ner och färgar landskapet vitt. Snart kommer jag att få tillfälle att testa snödräkten under plutonskjutlägret. Och bli genomblöt och stelfrusen. Härr-r-rligt…

2. Idag råkade en milpol ta ett lite väl ogenomtänkt glädjeskutt och slog huvudet rakt upp i hörnet på metallskåpets öppna dörr. Ett vackert sår i huvudet. Jag eskorterade krigaren till Sjukis där jag fick vara med och limma ihop skadan. Experience!

3. Och tidigare i veckan stod jag vid printern och drog en lång, uttråkad suck. Våran fältväbel såg på och stämde själv in med ett ”OH MAMA!”

Underofficeren som satt bredvid tog fram ett papper och skulle visa det för honom. Han blev sedan avbruten med ett ännu ljudligare uttryck:

US Honkonen: – Herr premiärlöjtnant, vad sägs om denhär listan på…

Fältväbeln: - BIG MAMA!

Sedan gick han in på sitt kontor utan att vända sig om. Ännu en dag i första kustkompaniets kansli var över.

Det här kanske i första hand riktar sig till dej som är några år yngre än jag. Men vem vet, kanske jag lyckas få hamsterhjulen att snurra på betydligt mognare människor än jag själv med denna lilla tankeställare.

Jag har nu för tredje gången läst boken om hur irländskan Una McManus tog sig ut ur sekten ”Children of God”. Det får mig att fundera på hur mågna oskyldiga som dagligen råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det kan gälla en ockult förening, ett ”oskyldigt” bloss gräs eller allmänt ohälsosamma kontakter som senare visar sitt fula ansikte. Och då kan det vara för sent.

Jag talar delvis av egen erfarenhet då jag säger att du måste vara vaksam. Du förlorar ingenting på att verka lite misstänksam då du möter nya, okända upplevelser eller människor. Det är mångdubbelt ofarligare än att, som Una, bara lockas med i något för att livet hittills har känts så meningslöst.

Även när dina vänner börjar ge sig ut på sju famnars vatten kan det vara guld värt att du vågar konfrontera och vänligt men bestämt börja dra i nödbromsen. Inte för att du måste vara ett samvete för din kompis, utan för du säkert vill ha kvar din vän i samma skick även kommande år.

QTCCERFOTD: Jag minns att jag en gång under något möte eller dylikt ögnade igenom instrumenten på den lilla scenen. Min blick fastnade på ett gitarrfodral som verkade sådär mysigt gammalt och slitet, och på fodralet hade något klistrat en blå dekal med texten: ”Om Gud är långt borta, vem har då flyttat på sig?”

Till nästa gång

/jimster

Dags att glömma den kamouflerade vardagen och trampa omkring i bloggträsket en stund.

Jag läste en liten bok skriven av ingen mindre än Mark Levengood häromdagen. Svimma inte nu gott folk. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hans tankar om livet och hans förmåga att fånga både lärorika och dråpliga ögonblick och sedan väva samman dem i textformat. Mormodern som skramlar sin gallstensburk  i takt med radiopsalmen eller andra märkvärdiga händelser. Poängen är att det alltid finns en slutkläm att komma med då författaren beskriver en ”normi päivä”.

Jag trivs egentligen inte särskilt bra med spaningsutbildningen. En medi-US avundades min uppgift; själv tycker han det skulle vara häftigt att springa omkring och skjuta i skogen och gömma sig som ett djur. Men det finns gränser för vad som känns vettigt också. Jag sitter hellre och lär mig kanylera, mäta blodtryck och förbinda skador. STG och skyttemärke i all ära, men jag uppskattar inte tanken på det kommande plutonskjutlägret. Jag har förintat tillräkligt med ”fiender” på Syndalens sandiga åsar.

Har jag lust att bara kriga på i köld och lera hela tiden? Nä, jag längtar efter förändring helt enkelt.