en blogg

På tal om bronsålder och annat drömmande…lyssna på denhär klassikern. Nostalgi är bara förnamnet!

Jag drömmer rätt så sällan då jag sover. Dagdrömmer gör jag däremot ideligen; jag är eskapistiskt lagd.

På arbetsdagar är det mörkt omkring mej då jag slår upp ögonen. Men i morse låg jag och halvsov, och då jag hade ledigt betydde det att dagsljuset redan sipprade in i mitt rum. Detta ledde till att det kändes som solen tittade mig rakt i ansiktet, och min yrvakenhet ledde till att jag flög iväg till en annan plats och en annan tid:

Jag kände det som om jag låg på rygg utomhus under en klarblå himmel med ett intensivt och vänligt solsken. Marken under mig var varm och täckt med frodigt och skönt gräs, och det kändes underbart. Allt jag kunde se var gröna kullar så långt blicken kunde nå.

Jag märkte att min rygg kändes bar, och mycket riktigt: jag var inte särskilt välklädd. Min klädsel bestod av ett slitet, brunt bröstpansar, och jag hade ett par korta shorts av grovt tyg med ett läderbälte. I handen hade jag ett kort svärd av brons. Ungefär som att vakna upp och upptäcka att man har dött i ett antikt slag och nu är i paradiset.

Fantastiskt att allt kändes så äkta. Sånt här gör en glad.

aaah

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om hela tiden, men att omvandla tankar till blogginlägg är svårt.

Jag har kommit fram till att det gör ont att tänka på vad som ska hända i framtiden. Avskyr papperskrig och ansökningar, men sånt verkar tyvärr styra smhället. T.ex. vet jag inte riktigt till vilket universitet jag ska söka, och framför allt inte NÄR. Milin först, brukar jag tänka. Vill inte söka in nånstans och sen skjuta upp min studieplats  på grund av att fosterlandets mäktiga försvar behöver mej.

Men tänk om jag aldrig kommer igång med mina planer? Jag avskyr dendär kalla ilningen jag får då jag oroar mej.

Egentligen är mitt liv för tillfället allt jag kan önska mej, så därför är det lätt att tänka på framtiden som något lite mer negativt, vagt och lite skrämmande.

Men som en typ i American Pie sa: ”Different does not have to mean worse.”

Om jag bara visste lite mer om allt…

Jag rensade min hotmail och hittade en gammal inlämningsuppgift om u-länder, svält och de rika ländernas attityd. Passande med tanke på vad som pågår i Haiti?

Vem har rätt att vara mätt?

Alla vet att vi människor behöver mångsidig och näringsrik mat för att må bra. I årtusenden har vi levt på naturens bekostnad och försett oss med det som växer på fälten eller simmar i haven. Av våra grundbehov är mat och vatten den viktigaste förutsättningen för att kunna leva på vår planet. Vi människor blir hela tiden fler, och alla har givetvis behov av att äta. Vår tids kanske största problem är hur vi ska kunna utrota svälten.

Egentligen är det inte brist på mat som leder till att över en sjättedel av världens befolkning svälter. Problemet är att fördelningen av livsmedel är mycket orättvis. Eftersom världen är indelad i en brokig mängd mäktiga och svaga nationer, blir naturligtvis också naturrikedomarna uppdelade. De länder som till exempel har ont om odlingsjord måste skaffa sin föda på andra sätt.

Jaha, men kan inte alla dela med sig, och till exempel byta nickel mot vete? Lösningen på svältproblemet är möjlig, men vem vill uppoffra sig? Vilken rik och välmående nation vill att deras handelpartner blir ett välutveckat industriland? Om alla drog sitt strå till stacken kunde vi kanske se en värld utan svältkatastrofer och krig, men tyvärr kommer det alltid att finnas en otäck egoism och en stolt ”who cares”-attityd i oss människor.

Visst försöker i-länderna bidra till utveckligen i tredje världen, men att vi skicka små summor av vårt BNP kommer inte att få u-länderna på fötter. jag tror att många u-länder lider mer just nu än de gjorde under kolonialtiden. Fortfarande utnyttjas fattiga länder av den vite mannen, även om det inte längre sker med piska och kolonivälde. Kan vi faktiskt ta en enda tugga mat med rent samvete?

Jag tror att endast i-länderna kan förbättra situationen. Om vi bara i några år kunde vara frikostiga och barmhärtiga mot de svältande… Ett bra botmedel mot vår själviska attityd kunde vara följande: vi borde få se hur mycket en enda slant från vår plånbok kan göra för en undenärd treåring i Indien. Om vi inte informeras ordentligt om svältproblemet kommer vi att glömma bort att det är människor som du och jag som lider.

Först när attityden hos presidenter, handelsexperter och Matti Meikäläinen förändras kan vi våga hoppas på resultat.

Jimmy Holmberg 2A

Gång på gång får jag frågor om hur jag som kristen ser på det ena och det andra. Det är kul att folk är intresserade, men samtidigt väldigt utmanande att försöka ge ett korrekt svar. Ibland måste jag stanna upp och fråga mej: ”Vad anser jag egentligen om det där?”

Det finns saker som bibeln inte direkt ger instruktioner för. Inte så konstigt med tanke på att det har hänt en del i vårt samhälle på några tusen år. Detta torde innebära att inte bara jag ibland går omkring och undrar om det jag just gjorde eller sade var synd. Det finns ett hundratal sådana exempel, av vilka ett av de vanligaste är intag av alkoholhaltiga drycker. Innan jag ger min egen synpunkt på detta ska vi öppna dendär bibeln och se vad den säger: (Romarbrevet 14)

”Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.”

Alltså, en handling i sej är aldrig synd, men däremot är det synd om den leder dej åt fel håll eller skadar dej själv och andra. Ingen skulle tycka om att jag varje dag letar upp en människa på gatan och har ihjäl honom med en kötthammare. Men om Röda armén väller in över gränsen är det mitt i allt min plikt att bruka våld.

Jag tror alltså att det mera är en fråga om mognad, samvete och sund bedömningsförmåga. Och om du inte är säker; låt bli att utföra tveksamma handlingar och kolla sedan om saker och ting blev bättre! Vi ska vara MYCKET försiktiga med att döma andra för deras handlingar. Sånt är ofta rätt så devastating. Vi låter Paulus få sista ordet:

”Den ene har tro till att äta allt, men en annan som är svag i tron äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter. Gud har ju tagit emot honom.”

Dags för lite vardagligheter nu.

Imoron ska jag tillbringa förmiddagen i Borgå. Det var sannerligen inte i går. Det blir tennis/simhall, lunch på stan och så ska jag unna mej lite nya kläder. Jag upptäckte att jag har vuxit ur alla krag- och flanellskjortor.

Kul med mycket fritid; denna vecka jobbar jag bara på onsdag och torsdag. Som sagt, vikarielivet rockar.

Och en sak till. Jag funderar starkt på att göra en liten resa inom kort. Typ flyga till Slovenien, Holland eller någå östeuropeiskt land. Förslag?

Jag har det bra, tro mej. Mycket bra i jämförelse med miljoner människor världen över. Eller är alla i slutändan lika lyckliga?

Om det är något som bara ställer till problem i livet, så är det att gå efter sina känslor enbart. Till exempel: ”Jag känner inte för att stiga upp idag, jag känner inte för att gå ut och springa bort min överloppsenergi, jag känner inte för att vara trevlig”. Vem i all världen bryr sej om dina känslor ifall du inte uppnår några resultat? Världen gillar sådana som trotsar sina känslor och åstadkommer saker. Dessa människor kallas för vinnare.

Men ikväll gör jag ett undantag. Jag ska berätta hur det KÄNNS.

Jag hade en unik natt i Gesterby. Jag och comrade Benja pulsade i skogens djupa snö klockan 02.30. Kaffe i termosen, det var toppen. So far, so good.

Men den omkastade dygnsrytmen kombinerat med skräpmat och för mycket koffein har skapat en mycket skral fiilis idag. Känner mej tom, avtrubbad, likgiltig och kall. Ingenting att se fram emot, inget är roligt, ingen hör av sej. Ändå lever jag i ett rikt industriland. Och jag har frihet, fritid, vänner och arbete.

”Allt är meningslöst”, sade en vis man för tusentals år sedan. En man som troligen var en av sin tids rikaste, mäktigaste och visaste män.  Han som byggde i guld, silver och cederträ i överflöd. Så let’s face it; du kanske har det bra. Men det är ingen garanti för att du aldrig behöver uppleva vemod, tomhet, eller likgiltighet.

Nu förväntar du dej kanske att jag ska komma med en slutkläm i stil med: ”Upp med hakan, allt går om. Allt blir bra.” Men det tänker jag inte göra. Ikväll muntrar jag inte upp mej själv. Jag tänker på alla människor som lever med såna här otäcka känslor dagligen. Jag KÄNNER på mej att dom är många i vårt land.

2010. För en gångs skull spelar det en roll att ett nytt år har inletts.

Jag har suttit och samlat ihop tankar om det gångna året och kan konstatera att jag inte går och tänker på något som borde fixas till eller redas upp. Nu är det bara att tuta och köra, vilket är befriande.

Jag fick en enorm inspiration att starta om det mesta i mitt liv. Och visst GÖR DET ONT att formas, men ack så nödvändigt det är ibland. Som att slita upp ett sår och plocka bort en kula som suttit där inne i köttet och orsakat smärta. År 2009 lärde mej mycket om livet i allmänhet, men jag märker att det finns fantastiskt mycket kvar att lära sej, att utmanas av och att häpna över.

Som sagt lever vi bara en gång här på jorden, så varför skulle vi då hålla tillbaka osss själva? Tiga? Blunda för problem i våra liv? Vara likgiltiga/ljumma? Nöja oss med det vi har utan att inse att det finns så mycket mer att sträcka sig efter?

Dagens stora beröm går till flera personer:

Min lillasyster Ica. Våga fortsätta på det som har påbörjats.

Min far. Vad skulle jag sitta och tänka på om du inte hade velat tala med mej häromkvällen?

Benja. Vi simmar alla i samma båten ja?

Mitt minigäng från Midvinterveckan bestående av Hanna, Timppa och Nicco mfl.