en blogg

Det här är intressant. Jag sitter och bloggar framför en klass nior som ser på en film jag just har satt på. Tänk om alla arbetsdagar sku vara såhär enkla!

Alla skulle väl vilja kunna beskriva sig som ödmjuka och generösa? Det är ju inte en lätt väg att vandra, eftersom det känns som om folk oförtjänt tar äran från något du bygger upp i bakgrunden. Men fastän folk rovgirigt utför sina ”kill steals” dagligen kan du lära dig att inte bli besviken. Jag ska presentera en liten fundering som du förhoppningsvis håller med om.

Situation 1: I tennis är det en skön känsla att få vinna poäng genom att din motståndare råkar servera dig en riktigt enkel lobb. Bollen kommer flygande, och där står du vid nätet och får drämma till med all kraft. Din motståndare kan bara hjälplöst se på då du du vinner.

Ofta vinner vi våra största verbala segrar genom att först låta motståndaren begå ett misstag, och sedan slår vi till, oftast med en fyndig replik.

Men ibland kan det löna sig att faktiskt hjälpa en människa på traven genom att med flit göra en läggmatch. Det kan vara oerhört tillfredsställande att ge en människa en enkel lobb och sedan se hans belåtna min då han lyckas ta en poäng. Du kan höja någons självkänsla genom att ödmjukt servera honom ett tillfälle att glänsa! Och låt inte detta bara gälla inom sport.

Situation 2:  Det är mammutjakt på gång utanför en stenåldersby. En erfaren jägare har tröttat ut en stor mammut och lyckats skada den ordentligt. Men just då han ska ge en avgörande stöt med sitt spjut, kommer en äregirig kamrat och tar det ifrån honom. Sedan dödar han den utmattade besten precis då folk från byn kommer till platsen. Folket jublar och gratulerar jägaren, som egentligen bara avslutade en modig mans grovjobb i bakgrunden. Bedrövad går den erfarne jägaren iväg, och den andre nämner ingenting om att mammuten var en annan mans byte.

Jag vet inte om du känner igen dig i min underliga liknelse, men jag antar att du har sett liknande situationer i din vardag. ”Kill steals” kallar vi detta i Warcraft III… Alltför ofta har jag låtit folk ta spjutet av mig i ett avgörande ögonblick, och jag vidhåller att jag inte borde ha låtit dom göra det. Ibland går ödmjukhet för långt, och det är inte nyttigt. Åh, hjälp mig veta när jag artigt ska slå en enkel lobb till någon, och när jag borde hålla stadigt i spjutet och ta min välförtjänta ära.

Ett slitet uttryck, jag vet. Men inte förrän nu kan jag acceptera att det stämmer. Jag är inte en anhängare av New Age, men en del österländsk visdom är faktiskt mycket uppbygglig.

Enligt vissa kloka gubbar i Himalaya existerar inte misstag, utan bara lektioner. Den yttre världen är en reflektion av vårt inre. Alltså: vi väljer själva hur vi upplever livet, och då lönar det sig att uppleva det som positivt. Allt som känns jobbigt kanske bara är livets sätt att säga: ”Nu är det dags att du tar nya steg för att klara dig bättre.”

Jag håller sakta men säkert på att inse hur sant det är. Varför leva på gamla minnen när man i stället kan leva efter sina drömmar? Varje dag är ju faktiskt början på resten av livet.