En gång marscherade jag hem från Syndalen med spanarna. Dom hade bara sin päiväreppu på ryggen. Jag hade full fältutrustning och M-91-skaftkängor utan innersulor. Resultat: plågade fötter redan efter 3 km. Det återstod ca 25.
Men i år är det loma på allvar. Såhär goda dägär är rätt så sällsynta nuförtiden. God jul till alla som läser detta.
Det smakar bra att sova till kl 10.00 efter en tent. Jag läste en relativt krånglig bok på engelska och märkte direkt att mina kuskaper i detta språk för närvarande är tämligen rostiga. Trots mitt knappa ordförråd måste en del av texten ha fastnat, för tenten kändes nästan för lätt!
Jag sitter min vana troget och bloggar på Halmvägen. Kaffemuggen är med. Idag blir det att köra till Borgå. Fröken kläddesigner väntar vid simhallen. Vi ska se om jag har en chans att hålla hennes takt i bassängen. Jag har smygövat i Kervo simhall med US Varis.
Jag känner ett behov av att blogga lite om mitt huvudämne. Dessutom vill jag testa WordPress.
Följd: Jag kommer att starta en extra blogg som mest ska handla om blinda fläckar i historien. Eller helt enkelt om händelser som jag tycker förtjänar att uppmärksammas från ett annat perspektiv. Jag vill inte spamma min privata blogg med en massa hissa i onödan.
Ha en bra dag!
Mvh Jimmy
Finlands förflutna är en blandning av krig, nödår, ära, integration, ockupation, stolthet och hårt arbete. ”Finlands” gränser har gång på gång ritats om, och att definiera vad som egentligen har varit Finland är ett träsk för sig.
Det är lätt att som finlandssvensk ibland missunna sig själv att vara stolt över sitt land, eller sin identitet som finländare. Inte för att vi själva förnekar det, utan för att vi som grupp ofta får höra att vi inte riktigt är lika patriotiska eller ”fosterländska” som våra bröder i Jyväskylä. Till exempel fick vi som stod på Salutorget höra att ”hurrina” fick på käften då Finland hade slagit Sverige i hockeyfinalen.
Ju mer man läser om det, desto mer osannolikt verkar det att vi faktiskt lyckades behålla vår självständighet under 1900-talet. Om inte den krigstida generationen hade offrat så mycket kunde vi mycket väl ha krossats som nation för att aldrig mera återuppstå. Om inte vi är redo att dö för någonting, vad är då värt att leva för ?
94 år är ingen lång tid. Jag tror att vårt unga land ännu har en hel del att lära sig, och en hel del förflutet att göra upp med. Ännu en av många orsaker till att studera historia.
Längesen jag har varit både fysiskt, psykiskt och socialt utmattad på samma gång. Störande att jag inte kan vara alla människor till lags på en gång trots att det ibland förväntas. ”Den som är vän med alla är inte vän med någon” är ett lite väl provokativt talesätt, men stundvis förstår vi innebörden av det.
Livet är en vandring, och det hör till vandringen att lite svårigheter uppstår. Desto skönare att lämna problemen vid vägkanten i stället för att bära dom vidare tycker jag.
Nu ska jag lämna alla andra löjliga problem och fokusera på min tentbok. Åtminstone den borde det gå att förstå sig på.
Att komma hem till Halmvägen (mitt återkommande namn för familjens egnahemshus) och bara sätta sig ned med studier och varmt kaffe är ibland veckans höjdpunkt.
Jag rör om i brasan, men också i mina tankar. Vissa rum ger ovanligt mycket inspiration eller trivselkänsla. Man behöver inte vara en anhängare av New Age för att inse det.
För varje sida av tentboken jag läser stannar jag upp och låter informationen leda tankarna vidare. Plötsligt slår det mig att jag kanske har hittat något att skriva min kand om. Jag får nästan lust att börja söka efter material redan. Får se…
Just nu ser jag fram emot ett lugnt veckoslut. Kämppän är full av förberedelser inför måndagens bal. Bianca, Emmy och Caro vänder väl upp och ner på hela lägenheten. Det är okej så länge jag får läsa här hemma i lugn och ro. Ca 600 sidor återstår.
Senare ikväll väntar bastubad och Helenius kamp mot Dereck Chisora.
Jag har bränt en cd med några favoritlåtar. Kul att köra dom med ordentligt sound i vardagsrummet. J-Lo, Shakira, Lady Antebellum och ögongodiset Gabriella Cilmi.
