en blogg

Det här kanske i första hand riktar sig till dej som är några år yngre än jag. Men vem vet, kanske jag lyckas få hamsterhjulen att snurra på betydligt mognare människor än jag själv med denna lilla tankeställare.

Jag har nu för tredje gången läst boken om hur irländskan Una McManus tog sig ut ur sekten ”Children of God”. Det får mig att fundera på hur mågna oskyldiga som dagligen råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det kan gälla en ockult förening, ett ”oskyldigt” bloss gräs eller allmänt ohälsosamma kontakter som senare visar sitt fula ansikte. Och då kan det vara för sent.

Jag talar delvis av egen erfarenhet då jag säger att du måste vara vaksam. Du förlorar ingenting på att verka lite misstänksam då du möter nya, okända upplevelser eller människor. Det är mångdubbelt ofarligare än att, som Una, bara lockas med i något för att livet hittills har känts så meningslöst.

Även när dina vänner börjar ge sig ut på sju famnars vatten kan det vara guld värt att du vågar konfrontera och vänligt men bestämt börja dra i nödbromsen. Inte för att du måste vara ett samvete för din kompis, utan för du säkert vill ha kvar din vän i samma skick även kommande år.

QTCCERFOTD: Jag minns att jag en gång under något möte eller dylikt ögnade igenom instrumenten på den lilla scenen. Min blick fastnade på ett gitarrfodral som verkade sådär mysigt gammalt och slitet, och på fodralet hade något klistrat en blå dekal med texten: ”Om Gud är långt borta, vem har då flyttat på sig?”

Till nästa gång

/jimster