en blogg

Både igår och idag har jag råkat ut för specialsituationer i trafiken. Jag antar att vissa händelser ger nyttiga lärdomar. Alla som har körkort råkar väl någon gång ut för adrenalinrushar och ”nära ögat”-situationer.

Igår kom jag körandes hem från Mårtensby i ca 50 km/h. Skolorna hade slutat för dagen och mängder av elever stod vid busshållplatserna i väntan på att få komma hem. Jag närmade mig övergångsstället som var tomt på folk då en unge vid ca 12 års ålder mitt i allt fick för sig att rusa ut över vägen. Jag tvärnitade utan att hinna titta i backspegeln.

Som tur hann pojken över vägen, och ingen bil fanns bakom mig. Jag fortsatte färden skakande på huvudet. Visst är barn oberäkneliga, men den där spurten var garanterat något av det farligaste jag har sett någon göra i trafiken. Det skulle väl ha varit mitt fel om han hade blivit köttfärs på skyddsvägen…

Idag körde jag bergull till vindsbygget från järnaffären till vår gård. Det ryms bara två säckar i bilen, så jag körde allt som allt två gånger fram och tillbaka. Färden är bara ungefär en kilometer, men mycket kan hända där också.

Jag tittade på min plånbok innan jag startade. Den är obekväm att ha i fickan, och dessutom är den tom sånär som på ett bibliotekskort, ett kvitto från McDonald’s och mitt körkort. Tanken på att ta med den var inte lockande för en så kort färd, men instinktivt pressade jag ner den i fickan ändå. Sedan körde jag iväg mot butiken.

Väl inne i butiken ställdes mina knaggliga kunskaper i finska på prov. Att beställa bergull av vissa mått och att dessutom backa in på affärens bakgård var en klumpig historia. Jag fick med mig hälften av bergullen och började köra hemåt. Då jag körde uppför en backe på landsvägen satte jag i fyran och accelererade till ca 75 km/h fast begränsningen är 60. Uppe på backen stod en polisbil.

Den hade redan stannat en annan bil, och den stod på väster sida av vägen. Jag saktade instinktivt ner och hoppades på det bästa. Jag körde lugnt förbi utan att något hände. Väl hemma lastade jag av ullen och körde iväg igen, denna gång på samma sida av vägen som polisen var.

Jaha, så var det dags. Jag vinkades in till vägkanten och vevade ner rutan. ”Onks ajokorttia? Onko turvavyö kiinni? Oletko juonut alkoholia tänään?” Som tur hade jag i alla fall körkortet med i plånboken och kunde glatt visa upp mitt fåniga foto. Jag försäkrade att jag var nykter, och fick köra iväg. Jag tittade i backspegeln, men polismannen sade: ”Det är bara att köra iväg, vi stannar alla bilar bakom dig.” Sekunden efter körde en bil förbi i full hastighet!

Grattis, herr konstapel. Om jag hade lytt din uppmaning, skulle Borgåbladet ha fått lite stoff att skriva om.