en blogg

Emellanåt känns det som om egoismen är den enda konstanta drivkraften vi människor har. Visst är vi alla generösa då och då, men trots att man anstränger sig för att bara hjälpa till märker man snabbt att det finns en baktanke; man kan ju själv vinna på det hela!

Naturligtvis behöver det inte vara fel med att jag själv vinner på affären, men mitt samvete säger ändå ifrån då jag upptäcker att jag t.ex. ger någon en vänlig komplimang för att i nästa stund be personen om en tjänst. Renodlad goodwill är en bristvara i dessa dagar, och jag själv är emellanåt ett lysande exempel på detta.

På tal om komplimanger så slog det mig att jag i 70% av fallen håller inne med att ge folk beröm. Även om någon helt klart förtjänar det. Det måste vara något slags inre instinkt som säger mig att personen kan bli en smula mallig i fortsättningen om jag berömmer, trots att det inte alls är så. Fast enligt en instruktionsbok i retorik hamnar den som ger beröm ofta i psykiskt underläge. Personen man försöker uppmuntra kan vara för stolt för att ta emot berömmet, vilken kan få honom att verka ovanligt nonchalant eller rent av avspisande. Följd: någon kan vänta sig en julklapp mindre.

Det andra diket blir ju förstås om man helt enkelt brer på för mycket. Då kan det bli inflation på omtanke, vilket i vissa fall blir ödesdigert. Man måste ju lära folk att stå på egna ben, vetja. Människor som gör sig beroende av andras bedömningar brukar utmärka sig genom att mässa på om sina dåliga sidor och ständigt kommentera hur ”uselt” de utför sina handlingar, i hopp om att få folk att säga: ”men det där stämmer inte; du är ju jättebra! helt bäst.” Problemet är att vi inte vill höra samma människa hacka ner på sig själv hela tiden. För risken finns att vi börjar hålla med.