en blogg

Dags att glömma den kamouflerade vardagen och trampa omkring i bloggträsket en stund.

Jag läste en liten bok skriven av ingen mindre än Mark Levengood häromdagen. Svimma inte nu gott folk. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hans tankar om livet och hans förmåga att fånga både lärorika och dråpliga ögonblick och sedan väva samman dem i textformat. Mormodern som skramlar sin gallstensburk  i takt med radiopsalmen eller andra märkvärdiga händelser. Poängen är att det alltid finns en slutkläm att komma med då författaren beskriver en ”normi päivä”.

Jag trivs egentligen inte särskilt bra med spaningsutbildningen. En medi-US avundades min uppgift; själv tycker han det skulle vara häftigt att springa omkring och skjuta i skogen och gömma sig som ett djur. Men det finns gränser för vad som känns vettigt också. Jag sitter hellre och lär mig kanylera, mäta blodtryck och förbinda skador. STG och skyttemärke i all ära, men jag uppskattar inte tanken på det kommande plutonskjutlägret. Jag har förintat tillräkligt med ”fiender” på Syndalens sandiga åsar.

Har jag lust att bara kriga på i köld och lera hela tiden? Nä, jag längtar efter förändring helt enkelt.