en blogg

Det finns en växande grupp människor som mer än gärna berättar om hur saker och ting ska skötas. Och sköts det inte på ett visst sätt ska det åtminstone klagas en stund. Men om jag stiger åt sidan och säger ”fine, gör det själv” så drar dom sig undan.

Vi är alla sådana ibland. Ganska ofta till och med. Den grupp jag beundrar enormt är den samling smått osynliga, hjälpsamma och tålmodiga människor som bara finns där i bakgrunden och håller upp hela bygget. Jag kallar dem Providers.

Alla ni providers där ute, detta inlägg är för er. Ni bakar kakor då det frågas om det. Ni hänger med och utför tråkiga uppgifter. Ni är vana att bli bortglömda i alla tacktal, eller dragna över en kam som ”alla ni som på något sätt gjorde denna fest möjlig…” Och trots att ni inte får den uppmärksamhet ni förtjänar så är ni ännu kvar.

Ni förser andra med det värdefullaste som finns: flankstöd.

Jag tittade ut över Nickby från min kalla balkong inatt. Kyla. Tystnad.

Vi tänker fula saker. Vi förstör våra kroppar. Vi sårar varandra. Jag beter mig som en idiot emellanåt. Men vi är ändå älskade av någon som faktiskt förstår sig på oss.

Många tror att vi lever, dör och förmultnar för att med tiden glömmas bort. Vår existens är kort och onödig. Biologisk logik.

Sedan finns det vi som tror att universum är något mycket mer. Livet på jorden är bara uppvärmning. Vi får ta del av något mycket större efter detta liv.

Ett liv och sedan ingenting? Nånnej nå.

Själv vågar jag tro på nånting mera epic. Jag kan bara vinna. Trots detta liv med alla obesvarade frågor som kan ge mig huvudvärk.

Ibland får jag nog av oredan i mina mappar i min dator. Musikfiler, spelfiler och kringströdda fotografier med tvivelaktig kvalitet. Mängden skräp gör att jag inte hittar godbitarna jag söker efter. I dessa lägen har jag ibland helt enkelt raderat hela innehållet och fått tag på det på nytt för att införa mera ordning. Jag ger också filerna vettigare namn.

Och som om detta bara gäller datorer? Varje dag har vi chansen att radera en liten mängd skräp ur våra liv. Ett litet steg i taget och du kommer långt. Och tänk så bra att ingen är perfekt. Jag är ibland nästan tacksam för mina fiaskon; dom har en fantastisk förmåga att ta ner mej på jorden ordentligt när det behövs.

Dagens tips:

jagmisslyckades.txt kan få byta namn till jaglärdemig.txt.

Tips från coachen i det blå rummet för 2012:

Om jag ens kan leva upp till 5 % av min potenitial under år 2012 så är det inte bortkastat. Det finns alltid något att göra. Det finns ALLTID någon du borde lära känna bättre. Låt inte ditt sociala liv stagnera; I should know. 2011 lärde många sig att inte ta sina vänner för givna. Vi vet inte vad som händer imorgon.

Det är egentligen sorgligt hur passiv du kan vara då hela din omvärld skriker efter din hjälp. Du kanske tror att du inte duger i det skick du är just nu. För upptagen/ung/gammal/ful/stressad/likgiltig osv. Men om du alltid drar dig tillbaka så utveckas du inte heller. Våga göra en massa i stället för att låta andra göra jobbet. Väx, hyvä ihminen! Väx.

Låt år 2012 svida ordentligt om det behövs. Slå dig ut ur ditt normala, trygga liv. En massa människor har garanterad försökt poängtera hur misslyckad du är. Sanningen är att de inte är beredda att se dig ta plats. Men du kan inte hålla tillbaka sig själv; du är allt du har!

Våga vara ärlig då någon ställer obekväma frågor. Våga ta ett par skottskador för en värnlös vän. Ge samtidigt upp dina onödiga strider som bara suger energi ur dig.

Och om du anser att du har failat för mycket eller är ute på sju famnars vattten, så… tja, kom och berätta något dumt du har gjort. Jag har garanterat gjort något värre under mina 21 år. Lär dig av mina/andras misstag så slipper du göra dom själv.

Till sist: förlåt människor om det bara är möjligt. Förlåt också mej på samma gång och du känner för det. Jag vill starta ett nytt år med ryggen fri. Kosta vad det vill.

Finlands förflutna är en blandning av krig, nödår, ära, integration, ockupation, stolthet och hårt arbete. ”Finlands” gränser har gång på gång ritats om, och att definiera vad som egentligen har varit Finland är ett träsk för sig.

Det är lätt att som finlandssvensk ibland missunna sig själv att vara stolt över sitt land, eller sin identitet som finländare. Inte för att vi själva förnekar det, utan för att vi som grupp ofta får höra att vi inte riktigt är lika patriotiska eller ”fosterländska” som våra bröder i Jyväskylä. Till exempel fick vi som stod på Salutorget höra att ”hurrina” fick på käften då Finland hade slagit Sverige i hockeyfinalen.

Ju mer man läser om det, desto mer osannolikt verkar det att vi faktiskt lyckades behålla vår självständighet under 1900-talet. Om inte den krigstida generationen hade offrat så mycket kunde vi mycket väl ha krossats som nation för att aldrig mera återuppstå. Om inte vi är redo att dö för någonting, vad är då värt att leva för ?

94 år är ingen lång tid. Jag tror att vårt unga land ännu har en hel del att lära sig, och en hel del förflutet att göra upp med. Ännu en av många orsaker till att studera historia.

Längesen jag har varit både fysiskt, psykiskt och socialt utmattad på samma gång. Störande att jag inte kan vara alla människor till lags på en gång trots att det ibland förväntas. ”Den som är vän med alla är inte vän med någon” är ett lite väl provokativt talesätt, men stundvis förstår vi innebörden av det.

Livet är en vandring, och det hör till vandringen att lite svårigheter uppstår. Desto skönare att lämna problemen vid vägkanten i stället för att bära dom vidare tycker jag.

Nu ska jag lämna alla andra löjliga problem och fokusera på min tentbok. Åtminstone den borde det gå att förstå sig på.

Mina vänner,

livet är fullt av vändpunkter. Oftast inser vi saker plötsligt och helt oväntat trots att tendenser till det har funnits under ytan en längre tid. Ibland är en vändpunkt den nya idén du får efter att ha tänt en brasa och druckit en mugg nykokat kaffe.

Jag ser studier som en bisyssla. Det är fantastiskt givande att utbilda sig, men vi får inte glömma att det som är själva livet ofta skjuts upp med ursäkten om att livet inte kan börja förrän du är utexaminerad. När jag tänker efter har jag levt enligt det mönstret en stor del av mitt myndiga liv.

I gymnasiet väntade Livet på mig efter studenten.

Efter studenten väntade Livet på mig efter att jag på ett eller annat sätt skulle klara av värnplikten.

Efter Dragsvik insåg jag att Livet är här och nu.

Därför kan jag inte till 100% fokusera på att göra uppoffringar nu för att senare få det bättre. Jag vill leva. Det ska gå att nå framgång samtidigt som varje dag är en fest i sig. Punkt.

Nu till det riktiga inlägget.

Jag blir uppriktigt sagt en aning besviken då jag analyserar målmedvetna arbetshästar till människor. Visst, dom får sina studiepoäng, uppnår sina mål och missar aldrig en deadline. MEN…

Hur mycket är det värt om dessa personer aldrig kan göra någonting oplanerat eller för en dag dansa efter någon annans pipa?

Tänker dom aldrig på hur mycket deras närmaste måste kompromissa och offra för att inte göra sin store kamrat irriterad?

Har dom aldrig tid att stanna upp och kasta en sten i vattnet och bara iaktta ringarna på ytan?

Har dom någonsin bitit ihop och låtit en annan människa ta en större bit av kakan för en gångs skull?

Vad tror du att i längden är en bättre investering: Att stenhårt köra igenom livet på sitt eget sätt eller att ta upp passagerare och tillsammans förundras över det oförutsägbara äventyr som vi kallar LIVET?

Jag är, som så många andra, rätt så irriterad på hur ekonomin sköts inom EU och hela världen för den delen.

I stället för att bara klaga på våra lata greker och ständigt odugliga italienare tänkte jag diskutera fördelarna med en modern Kalmarunion. (fram med era gamla hissahäften)

Att skapa en egen nordisk stat kunde medföra stora fördelar i dagens globliserade värld. Gunnar Wetterberg (svensk samhällsdebattör) har kommit fram till ganska fascinerande slutsatser då han talar för ett ökat nordiskt samarbete.

Tidernas mest populäre finländare någonsin, Marskalk C.G. Mannerheim, talade för en gemensam nordisk utrikespolitik åren före andra världskriget bröt ut. Hans plan var enkel och hade passat den rådande tidsandan; Europa befann sig i en turbulent situation och hoten från både öster och söder var synnerligen påtagliga. Tror du att Hitler eller Stalin hade vågat angripa ett enat Norden?

Jag citerar Wetterberg:

”En nordisk union skulle bli världens tionde största ekonomi, rejält före till exempel Ryssland och Brasilien. Norden skulle då ha en given plats vid de stora internationella rådslagen. I EU kunde de nordiska länderna med större tyngd hävda nordiska värden. /…/ Fördelarna med ett enande är i dag så stora att politikerna bör göra allvar av en ny Kalmar­union.”

En enhetlig stat skulle väl ingen gå med på, men tänk dej en förbundsstat med roterande överhuvud från ett nordiskt land i taget. Ungefär som Malaysia, där sju sultaner turvis innehar makten.

Jag ser gärna att FInland  tar sig ur EMU och alla sydeuropeiska veklingars misskötta affärer om alternativet är en nordisk union av något slag. Alexander Stubb borde bekanta sig med tanken innan han nästa gång gör bort sig inför Nordens ministrar.

Låt medelhavsländerna gå i konkurs och odla sina utsökta oliver i fred. Om de på allvar inte vill sköta sig som EU förväntar sig ska de väl få göra som de vill.

Ett nytt inlägg ska skrivas. Ostrukturerat.

Jag undrar om man ännu om 50 år har möjlighet att gräva i gamla bloggar i cyberrymden? Framtidens historiker kommer i så fall att ha oändligt med källor att hänvisa till.

Idag har jag lett ett möte i min hemförsamling. Predikan var något man minns; far min talade om varför män hatar att gå i kyrkan. Det var skönt att få de feminina dragen identifierade, och all forskning tycks stämma: kvinnlig dominans har satt sina spår i gudstjänstkulturen. www.sibbobetania.fi är värt ett besök ifall du vill höra den något vilda predikan. Rekommenderas! 100% asiaa, inget flum.

Jag körde söderut på eftermiddagen. Jag grattade min nu 21-årige kusin och fick tillbaka min telefon som tack.

Sedan var jag i många timmar upptagen med hisnande bataljer i spelet Munchkin med mina tre småkusiner. Jag gillar att vara där nere i Träsk(et). En hyvens familj didär Grönroosarna!

”When stressed, men tend to isolate themselves.”

Citat ur den läsvärda boken ”Why men hate going to church”.

Ensam är svag. Fruktansvärt svag och bräcklig. Det är inte ens värt att pröva på att klara sej själv rent socialt. Coolhetsfaktorn i all ära. Jag har sett alltför många bittra, cyniska och inåtvända höstdeppare redan.

Skärpning i ledet gott folk. Stig fram och säg som det är. Sluta yra.

Det är tragiskt att medge hur långt ifrån min fulla potential jag når upp till.

Jag kan komma med fantastiska idéer om hur jag ska göra ett nytt ryck och börja skärpa mej på en mängd områden. Jag skriver ner korta punkter om vad jag borde prioritera. Men när jag vaknar upp nästa morgon kan jag konstatera att jag inte har tagit ett endaste steg mot ett fiffigare liv. Inte ens försökt.

Okej, vi ska inte fästa oss vid prestationer. Men trots allt mår vi alla bättre då vi känner att vi anvancerar och vinner mer terräng. Det behöver inte handla om att förverkliga sig själv, utan mera om att vara öppen för nya möjligheter; nya stigar att utforska.

Att överleva nästa veckas tent kan tänkas ge mig en liten gnista. Eller i annat fall en hård spark som säger: ”Bättre kan du!”

Jag är fast besluten att gå framåt. Det får till och med göra ont. Det är ett rimligt pris med tanke på vad vi alla har att vinna.

Dagens citat: ”Försök så lyckas du.”

-Jocke Grönroos