Jag gick till skogen idag. Jag satte mig ner på en sten.
Jag tuggar långsamt på ett nyplockat blåbär. Vita moln rör sig sakta där uppe i det blå.
Ännu värmer solen upp skog och mark.
Jag känner samma doft av mossa som jag kände i Syndalen då jag utmattad slängde mig ner, tog av mig hjälm och stridsbälte och bara blundade.
Livet är så stort. Låt det aldrig ta slut.
God kväll! Sitter för tillfället i en lummig trädgård någonstans i mitten av Gotland och njuter av kvällsluften och gratis wlan.
Konstigt att man här av alla platser blir så inspirerad angående sin hemkommuns framtid. Med tanke på Sibbos tillväxtpotential ser framtiden ljus ut för församlingen. I Hesa vill jag nog studera, men… Hellre sku jag vilja arbeta där hemma och se hur det blir med alla ”nya” barn och ungdomar som vi kommit i kontakt med.
Vi är en vilsen generation som växer upp.
Sedan urminnes tider har utvecklingen gått framåt, och idag gör den snabbare framsteg än någonsin. Men någonstans har vår identitet blivit efter. Det är svårt att greppa allt. Vi är inte lyckligare i genomsnitt än människor var på bronsåldern. Det hjälper inte att teknik och samhälle utvecklas om inte vi själva vet varför vi finns till. I en modern värld finns inget synligt behov av en tro på någon som vakar över oss och hela världen.
För att fylla upp tomrummet inom oss blir vi slavar under våra begär. Vi blir konsumenter. Vi ägnar tusentals timmar åt att förverkliga oss själva, bättra på våra kunskaper, rätta till vårt utseende eller göra oss beroende av saker som får oss att må lite bättre. Men gång på gång ställer vi oss frågan: ”Vad det här allt?”
Att förverkliga sig själv är en vacker tanke, och den moderna formen av detta fenomen dök upp i Europa under renässansen. Det gäller att förvalta sina talanger, förbättra sina svaga sidor och klara sig själv till hundra procent. Men hur många stackare är det inte som försöker och försöker utan att bli nöjda? Svar: alltför många.
Det är skrämmande många kristna som har infört det här tänkandet i sina liv.
Plötsligt blir det andliga livet en liten utmaning. Sedan blir utmaningen ett problem. Sedan blir problemet ett tungt ok som dagligen trycker ner människan som dock försöker hålla god min. Det knepiga är som vanligt att allt kan tolkas olika.
1. Vi kan utveckla oss genom hardcoremachobibelläsning och rabblande av böner som bara kommer automatiskt utan att vi ens menar vad vi säger. Vi kan citera allt från första moseboken till David Wilkersons memoarer. Kort sagt: Vi kan piska oss blodiga framför ett krucifix utan att vi kommer ett steg närmare ett fridfullt liv. Och ändå har vi gått ”all in” för något som i grunden är rätt.
2. Vi kan slappna av i vetskapen om att vi aldrig kan göra oss förtjänta av någon slags nåd. Du kommer aldrig att förverkliga dig själv. Jag kommer inte det heller. Ingen! Oh noes? Nej, snarare pheew va skönt. Allt är betalt.
Vadå Jimmy, håller du på att tala om något slags ”cheap grace” som vissa extrema amerkaner? Nej. Grace is not cheap. It is FREE.
Nuff said.
Det är en stor sak att få arbeta ungefär som en ämneslärare emellanåt. Den som lär ut lär sig själv något samtidigt. Varje ny dag. Synd att vägen till fast arbete i en skola måste vara så lång. Och framför allt så svår att komma igång med. Inträdesförhöret blir inte lätt. Läsandet har låg prioritet.
Varför tittar vi människor så ofta bakom axeln i stället för att studera terrängen framför oss lite noggrannare? Kanske för att vi ofta upptäcker saker som vi förr har stött på, och så stannar vi upp och börjar spela upp samma scener för oss själva.
Jag söp i mig en riktigt kraftig cocktail av mitt förflutna just. Hastigt och lustigt. Femton sekunders mystiskt, adrenalinstinnat rus. Och sedan tillbaka till verkligheten.
Hänt idag:
Har sett filmen ”Fast & the furious 5″. Hyfsad action med ett hårdkokt gäng. Hell on wheels, alltså….
Har besökt Fila och alla ungdomar där.
Har sett Finland vinna Slovakien med 2-1.
Har kört till Kervos tågstation vid midnatt.
År 2002 satt jag och Valter Sariola och spelade NHL -01 och lyssnade på Papa Roach med låten ”She loves me not”.
Nu, år 2011, sitter jag i Bevkom och lyssnar på…nånting annat, typ NRJ hits.
Tre dagar kvar i Dragsvik, sedan ut i civilen. Eller reserven som det egentligen heter. Whateva.
Det känns som om civilen ramlar över mig som en lavin. Just då man underkastat sig den militära hierarkin kommer vardagen emot. Mitt i allt måste jag ta mer ansvar, för inte kommer någon överordnad och tillrättavisar mig då jag gör något galet.
Nå, it’s a path we all have to walk in this country.
Dagens enorma insikt: Jag är mer lik en råtta än en kameleont.
Kameleonten skiftar färg för att bli så lik sin omgivning som möjligt. Det fungerar för den, men inte för mig. Råttan anpassar sig tyst till sin miljö genom att kvickt utnyttja terrängen till sin fördel. Hoppas att civilen erbjuder många intressanta ställen att bygga råttbon i. Och katterna står inte i vägen. Denhär råttan kan hantera stormgevär. Yaa
Uteslutning.
Då jag hör det ordet tänker jag på Jehovas Vittnen eller möjligtvis den praktiska uteslutningsmetoden. Hursomhelst; som fenomen i sig är uteslutning någonting vidrigt som bokstavligen kan förstöra någons liv. Ofta är vi snabba att fördöma människor som fryser ut folk, men kanske dags att inse att vi alla har lite skelett i garderoben?
Frikyrkor var för några decennier sedan ökända för att slänga ut alla som spelade kort, gillade rockmusik eller rörde sig på ”fel ställen” på sin fritid. Trots att den epoken är förbi tycker jag mig ändå skönja ett liknande beteende i dag. Så fort någon i våra kretsar gör något riktigt dumt, för att inte säga katastrofalt, bildas det snabbt ett subtilt avståndstagande tills den värsta ryktesorkanen dragit förbi.
Vi tar mitt och Benjas fiktiva mobboffer Camilla som exempel ;PPppPPppP
Camilla dyker inte upp på ungdomsmötet fast hon skulle komma. I stället får vi nästa dag reda på att hon välte med sin skoba föregående kväll och en massa cider trillade ur hennes väska. Inte nog med att hon failade totalt med sin körning; hon var alltså på väg att doka utan att vi visste om det! Jag kan lova att hon får ett ganska kyligt mottagande trots att vi borde vara de som först av alla försöker trösta henne och kanske granska ifall hennes skoter är i körskick.
I värsta fall dyker Camilla aldrig upp på något ungdomsmöte igen. Inte på flera månader. Det är inte ditt fel att det blev som det blev, men du kunde väl för farao i alla fall ha gillat hennes facebook-status då och då och inte automatiskt behandla henne som paria bara för att hon inte är den coolaste varan i kyldisken?
Var lugn. Jag tänker inte bli ledare för en cellgrupp för fjortisar. Ville bara provocera lite.
…är ett begrepp som används inom socialpsykologin. Det handlar om att en människa ser upp till personer som är ett steg längre komna i livet. Till exempel jämför sig ofta högstadieelever med gymnasieelever och är väldigt nyfikna på hur livet för dem ser ut. Gymnasieelever funderar mycket på den kommande militärtjänstgöringen och har således beväringar som sin referensgrupp.
Själv har jag studeranden som min referensgrupp just nu; de som redan har ett eget hushåll att sköta och helt enkelt ”börjar bli någonting” här i världen. (Bianca, Tobbe m.fl. kan känna sig träffade) Det intressanta är att jag alltid med oro har iakttagit min referensgrupp och tänkt att jag aldrig kommer att leva upp till förväntningarna då jag nått så långt. Lågstadiet-högstadiet-gymnasiet-militären…
Men trots att man inte ska jämföra sig alltför mycket med andra tror jag det är viktigt att ha referensgrupper. Det får människan att sträva uppåt och inte nöja sig med att vara halvvägs hela tiden. Ingen vet hur nästa dag ser ut, men att hålla sig i rörelse är bra. Det visste redan stenåldersgrupperna.
Utan att komma med diverse ursäkter för att jag inte har bloggat sedan januari skall jag i stället rakt på sak lista upp saker som jag är tacksam över just nu. Det är bra att ibland muntra upp sig själv med det man har i stället för att dregla efter sådant som… man inte har. Right?
1. Jag har bara 29 morgnar kvar av min militärtjänstgöring.
2. Jag har nya headphones till datorn, och det är användbart.
3. Vårsolen börjar torka upp asfalten.
4. Jag har nästan allt jag behöver vad gäller kläder, prylar och ekonomi.
5. Jag har fått mina universitetsansökningar gjorda. Swim or sink, baby.
6. Jag ser fram emot att återuppta kontakten med en massa kaverin i civilen. Det blir ett projekt i sig!
7. Jag kom just in från en uppfriskande kvällspromenad i kraftig vind. Har spelat Illuminati med Fredde, Ad, Benja, Jocke och Ester. Grattis till en rungande seger, Gustav <3
Se där, sju saker som kastar solsken på livet.
1. Bästa läsare där, ASENTO! Anmäler åt.. VINTERN! Huomio, katse oikeaan päinnn!
Riktigt fint med luddiga snöflingor som mjukt dalar ner och färgar landskapet vitt. Snart kommer jag att få tillfälle att testa snödräkten under plutonskjutlägret. Och bli genomblöt och stelfrusen. Härr-r-rligt…
2. Idag råkade en milpol ta ett lite väl ogenomtänkt glädjeskutt och slog huvudet rakt upp i hörnet på metallskåpets öppna dörr. Ett vackert sår i huvudet. Jag eskorterade krigaren till Sjukis där jag fick vara med och limma ihop skadan. Experience!
3. Och tidigare i veckan stod jag vid printern och drog en lång, uttråkad suck. Våran fältväbel såg på och stämde själv in med ett ”OH MAMA!”
Underofficeren som satt bredvid tog fram ett papper och skulle visa det för honom. Han blev sedan avbruten med ett ännu ljudligare uttryck:
US Honkonen: – Herr premiärlöjtnant, vad sägs om denhär listan på…
Fältväbeln: - BIG MAMA!
Sedan gick han in på sitt kontor utan att vända sig om. Ännu en dag i första kustkompaniets kansli var över.
Det här kanske i första hand riktar sig till dej som är några år yngre än jag. Men vem vet, kanske jag lyckas få hamsterhjulen att snurra på betydligt mognare människor än jag själv med denna lilla tankeställare.
Jag har nu för tredje gången läst boken om hur irländskan Una McManus tog sig ut ur sekten ”Children of God”. Det får mig att fundera på hur mågna oskyldiga som dagligen råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det kan gälla en ockult förening, ett ”oskyldigt” bloss gräs eller allmänt ohälsosamma kontakter som senare visar sitt fula ansikte. Och då kan det vara för sent.
Jag talar delvis av egen erfarenhet då jag säger att du måste vara vaksam. Du förlorar ingenting på att verka lite misstänksam då du möter nya, okända upplevelser eller människor. Det är mångdubbelt ofarligare än att, som Una, bara lockas med i något för att livet hittills har känts så meningslöst.
Även när dina vänner börjar ge sig ut på sju famnars vatten kan det vara guld värt att du vågar konfrontera och vänligt men bestämt börja dra i nödbromsen. Inte för att du måste vara ett samvete för din kompis, utan för du säkert vill ha kvar din vän i samma skick även kommande år.
QTCCERFOTD: Jag minns att jag en gång under något möte eller dylikt ögnade igenom instrumenten på den lilla scenen. Min blick fastnade på ett gitarrfodral som verkade sådär mysigt gammalt och slitet, och på fodralet hade något klistrat en blå dekal med texten: ”Om Gud är långt borta, vem har då flyttat på sig?”
Till nästa gång
/jimster