en blogg

Åh, vi måste få igång RR-verksamheten igen! Tänker på alla mörka kvällar då man går uppför backen till Gesterby Missionshus. Bildörren stängs bakom mig, vinden sliter i de mörka träden. Och där inne. Där tänds ljus och vi lyssnar på Gabbe eller Pricken med gitarr, fyller i uppgifter i häftet, planerar läger och draman…

Tiden i RR var otroligt givande märker jag såhär fem år i efterskott. Tack till alla ledare som gav oss så mycket. Kanske jag och några andra en dag återupptar verksamheten antingen i Sibbo eller någon helt annanstans.

Royal Rangers – andlig, praktisk och social utveckling.

Minns ni mottot ännu?

Det finns så mycket man borde skriva ner. Så många tankar om livet som dyker upp och inte borde glömmas. Jag tror att människosläktet skulle bli bra mycket klokare om vi satsade några minuter per dag på att skriva om våra egna liv och läsa om andras. Jag tror att bloggar kan fylla en viktig uppgift i vardagen.

Jag funderar på att publicera några slumpmässiga utdrag ur min militärdagbok. Har till min egen tillfredsställelse inte missat en enda dag där. För övrigt rullar livet på i en rätt så stabil takt. Lätt att hänga med, men desto svårare att hitta nya guldgruvor. Jag skulle vilja bli bättre på bl.a. ADB, sport, löpning, språk och – hör och häpna – matlagning!

Känslor är inte att lite på, men de kan vara rätt så givande vissa stunder. Nattens känsla: nostalgi. Red Alert 2, Avril Lavigne och Warcraft III.

Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom.

Så har jag då uppnått mina mål för stunden. Och det känns åter som att utsikten på toppen såg bättre ut på vykortet. Jag hör till de människor som mår bra av att ständigt ha något problem att lösa eller mål att uppnå. Annars dör min motivation och livsaptit.

Andra skedet klappat och klart (skönt!), vitsorden som jag måste ge är genomtänkta, hyfsat med slantar kvar, garderoben full, åkerfutisen har startat, jag suktar inte efter fler prylar…Och sen då?

Nu är jag fullständigt omsluten av en bekvämlighetsbubbla, och enligt Dr. Phil, gubbar i Himalaya och mig själv är det dags att kvickt ta sig ur den i jakt på fler utmaningar.

Förresten: Perfektionism stör mig mer och mer. Folk vågar snart inte faila, utan förblir hellre passiva än att de ens försöker. X_X

Vad har jag hunnit åstadkomma på snart 20 år?

 Vid min ålder var Alexander den store redan kung över Makedonien, och här sitter jag och funderar på om min kaffekopp bör diskas nu eller efter matrasten. humm…

Nå, trots att jag inte är kung, atletisk champion eller en dynamisk förkunnare har jag ändå åstadkommit ett och annat. Egentligen så mycket att jag redan glömt det mesta.

Jag har ju gjort karriär som pyroman, djurfångare/plågare,  grubblare, amatörpsykolog och allmän chillare. Alltid något.

Var är dendär 20-årskrisen som alla varnar för? Vad innebär den? Hur ska man känna sej då man har kris på gång?

Alla skulle väl vilja kunna beskriva sig som ödmjuka och generösa? Det är ju inte en lätt väg att vandra, eftersom det känns som om folk oförtjänt tar äran från något du bygger upp i bakgrunden. Men fastän folk rovgirigt utför sina ”kill steals” dagligen kan du lära dig att inte bli besviken. Jag ska presentera en liten fundering som du förhoppningsvis håller med om.

Situation 1: I tennis är det en skön känsla att få vinna poäng genom att din motståndare råkar servera dig en riktigt enkel lobb. Bollen kommer flygande, och där står du vid nätet och får drämma till med all kraft. Din motståndare kan bara hjälplöst se på då du du vinner.

Ofta vinner vi våra största verbala segrar genom att först låta motståndaren begå ett misstag, och sedan slår vi till, oftast med en fyndig replik.

Men ibland kan det löna sig att faktiskt hjälpa en människa på traven genom att med flit göra en läggmatch. Det kan vara oerhört tillfredsställande att ge en människa en enkel lobb och sedan se hans belåtna min då han lyckas ta en poäng. Du kan höja någons självkänsla genom att ödmjukt servera honom ett tillfälle att glänsa! Och låt inte detta bara gälla inom sport.

Situation 2:  Det är mammutjakt på gång utanför en stenåldersby. En erfaren jägare har tröttat ut en stor mammut och lyckats skada den ordentligt. Men just då han ska ge en avgörande stöt med sitt spjut, kommer en äregirig kamrat och tar det ifrån honom. Sedan dödar han den utmattade besten precis då folk från byn kommer till platsen. Folket jublar och gratulerar jägaren, som egentligen bara avslutade en modig mans grovjobb i bakgrunden. Bedrövad går den erfarne jägaren iväg, och den andre nämner ingenting om att mammuten var en annan mans byte.

Jag vet inte om du känner igen dig i min underliga liknelse, men jag antar att du har sett liknande situationer i din vardag. ”Kill steals” kallar vi detta i Warcraft III… Alltför ofta har jag låtit folk ta spjutet av mig i ett avgörande ögonblick, och jag vidhåller att jag inte borde ha låtit dom göra det. Ibland går ödmjukhet för långt, och det är inte nyttigt. Åh, hjälp mig veta när jag artigt ska slå en enkel lobb till någon, och när jag borde hålla stadigt i spjutet och ta min välförtjänta ära.

Ett slitet uttryck, jag vet. Men inte förrän nu kan jag acceptera att det stämmer. Jag är inte en anhängare av New Age, men en del österländsk visdom är faktiskt mycket uppbygglig.

Enligt vissa kloka gubbar i Himalaya existerar inte misstag, utan bara lektioner. Den yttre världen är en reflektion av vårt inre. Alltså: vi väljer själva hur vi upplever livet, och då lönar det sig att uppleva det som positivt. Allt som känns jobbigt kanske bara är livets sätt att säga: ”Nu är det dags att du tar nya steg för att klara dig bättre.”

Jag håller sakta men säkert på att inse hur sant det är. Varför leva på gamla minnen när man i stället kan leva efter sina drömmar? Varje dag är ju faktiskt början på resten av livet.

Under pågående OS i Vancouver är soffidrott det stora här på hemmaplan. Vakade hela natten och fick se Finland gå till semifinal och, framför allt, Tre Kronor utspelade av underdogen Slovakien. Efter att ha läst alla kaxiga inlägg på aftonbladets sida känns det ännu bättre  då ”världens bästa lag” knappt blir bättre än Switzerland.

Men konstigt nog är det inte bara sport som står i fokus världen över. Storbritannien borrar efter dyrbar olja vid Falklandsöarna, vilket har lett till att den gamla tvisten mellan England och Argentina trappats upp igen. Enligt mig är risken stor att dylika konflikter kommer att bli vanliga framöver. Också vid den andra polen. Vänta bara tills Putin vill börja borra i ishavet…

Så ett sista citat från någon som bara haft hockey för ögonen de närmaste dygnen:

Deppa inte, Sverige. Det finns säkert nån mysig skidskyttetävling ni kan gotta er åt när resten av oss kollar på hockeysemifinalerna.

Jag rensade min hotmail och hittade en gammal inlämningsuppgift om u-länder, svält och de rika ländernas attityd. Passande med tanke på vad som pågår i Haiti?

Vem har rätt att vara mätt?

Alla vet att vi människor behöver mångsidig och näringsrik mat för att må bra. I årtusenden har vi levt på naturens bekostnad och försett oss med det som växer på fälten eller simmar i haven. Av våra grundbehov är mat och vatten den viktigaste förutsättningen för att kunna leva på vår planet. Vi människor blir hela tiden fler, och alla har givetvis behov av att äta. Vår tids kanske största problem är hur vi ska kunna utrota svälten.

Egentligen är det inte brist på mat som leder till att över en sjättedel av världens befolkning svälter. Problemet är att fördelningen av livsmedel är mycket orättvis. Eftersom världen är indelad i en brokig mängd mäktiga och svaga nationer, blir naturligtvis också naturrikedomarna uppdelade. De länder som till exempel har ont om odlingsjord måste skaffa sin föda på andra sätt.

Jaha, men kan inte alla dela med sig, och till exempel byta nickel mot vete? Lösningen på svältproblemet är möjlig, men vem vill uppoffra sig? Vilken rik och välmående nation vill att deras handelpartner blir ett välutveckat industriland? Om alla drog sitt strå till stacken kunde vi kanske se en värld utan svältkatastrofer och krig, men tyvärr kommer det alltid att finnas en otäck egoism och en stolt ”who cares”-attityd i oss människor.

Visst försöker i-länderna bidra till utveckligen i tredje världen, men att vi skicka små summor av vårt BNP kommer inte att få u-länderna på fötter. jag tror att många u-länder lider mer just nu än de gjorde under kolonialtiden. Fortfarande utnyttjas fattiga länder av den vite mannen, även om det inte längre sker med piska och kolonivälde. Kan vi faktiskt ta en enda tugga mat med rent samvete?

Jag tror att endast i-länderna kan förbättra situationen. Om vi bara i några år kunde vara frikostiga och barmhärtiga mot de svältande… Ett bra botmedel mot vår själviska attityd kunde vara följande: vi borde få se hur mycket en enda slant från vår plånbok kan göra för en undenärd treåring i Indien. Om vi inte informeras ordentligt om svältproblemet kommer vi att glömma bort att det är människor som du och jag som lider.

Först när attityden hos presidenter, handelsexperter och Matti Meikäläinen förändras kan vi våga hoppas på resultat.

Jimmy Holmberg 2A

Gång på gång får jag frågor om hur jag som kristen ser på det ena och det andra. Det är kul att folk är intresserade, men samtidigt väldigt utmanande att försöka ge ett korrekt svar. Ibland måste jag stanna upp och fråga mej: ”Vad anser jag egentligen om det där?”

Det finns saker som bibeln inte direkt ger instruktioner för. Inte så konstigt med tanke på att det har hänt en del i vårt samhälle på några tusen år. Detta torde innebära att inte bara jag ibland går omkring och undrar om det jag just gjorde eller sade var synd. Det finns ett hundratal sådana exempel, av vilka ett av de vanligaste är intag av alkoholhaltiga drycker. Innan jag ger min egen synpunkt på detta ska vi öppna dendär bibeln och se vad den säger: (Romarbrevet 14)

”Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.”

Alltså, en handling i sej är aldrig synd, men däremot är det synd om den leder dej åt fel håll eller skadar dej själv och andra. Ingen skulle tycka om att jag varje dag letar upp en människa på gatan och har ihjäl honom med en kötthammare. Men om Röda armén väller in över gränsen är det mitt i allt min plikt att bruka våld.

Jag tror alltså att det mera är en fråga om mognad, samvete och sund bedömningsförmåga. Och om du inte är säker; låt bli att utföra tveksamma handlingar och kolla sedan om saker och ting blev bättre! Vi ska vara MYCKET försiktiga med att döma andra för deras handlingar. Sånt är ofta rätt så devastating. Vi låter Paulus få sista ordet:

”Den ene har tro till att äta allt, men en annan som är svag i tron äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter. Gud har ju tagit emot honom.”

Jag har det bra, tro mej. Mycket bra i jämförelse med miljoner människor världen över. Eller är alla i slutändan lika lyckliga?

Om det är något som bara ställer till problem i livet, så är det att gå efter sina känslor enbart. Till exempel: ”Jag känner inte för att stiga upp idag, jag känner inte för att gå ut och springa bort min överloppsenergi, jag känner inte för att vara trevlig”. Vem i all världen bryr sej om dina känslor ifall du inte uppnår några resultat? Världen gillar sådana som trotsar sina känslor och åstadkommer saker. Dessa människor kallas för vinnare.

Men ikväll gör jag ett undantag. Jag ska berätta hur det KÄNNS.

Jag hade en unik natt i Gesterby. Jag och comrade Benja pulsade i skogens djupa snö klockan 02.30. Kaffe i termosen, det var toppen. So far, so good.

Men den omkastade dygnsrytmen kombinerat med skräpmat och för mycket koffein har skapat en mycket skral fiilis idag. Känner mej tom, avtrubbad, likgiltig och kall. Ingenting att se fram emot, inget är roligt, ingen hör av sej. Ändå lever jag i ett rikt industriland. Och jag har frihet, fritid, vänner och arbete.

”Allt är meningslöst”, sade en vis man för tusentals år sedan. En man som troligen var en av sin tids rikaste, mäktigaste och visaste män.  Han som byggde i guld, silver och cederträ i överflöd. Så let’s face it; du kanske har det bra. Men det är ingen garanti för att du aldrig behöver uppleva vemod, tomhet, eller likgiltighet.

Nu förväntar du dej kanske att jag ska komma med en slutkläm i stil med: ”Upp med hakan, allt går om. Allt blir bra.” Men det tänker jag inte göra. Ikväll muntrar jag inte upp mej själv. Jag tänker på alla människor som lever med såna här otäcka känslor dagligen. Jag KÄNNER på mej att dom är många i vårt land.