en blogg

2010. För en gångs skull spelar det en roll att ett nytt år har inletts.

Jag har suttit och samlat ihop tankar om det gångna året och kan konstatera att jag inte går och tänker på något som borde fixas till eller redas upp. Nu är det bara att tuta och köra, vilket är befriande.

Jag fick en enorm inspiration att starta om det mesta i mitt liv. Och visst GÖR DET ONT att formas, men ack så nödvändigt det är ibland. Som att slita upp ett sår och plocka bort en kula som suttit där inne i köttet och orsakat smärta. År 2009 lärde mej mycket om livet i allmänhet, men jag märker att det finns fantastiskt mycket kvar att lära sej, att utmanas av och att häpna över.

Som sagt lever vi bara en gång här på jorden, så varför skulle vi då hålla tillbaka osss själva? Tiga? Blunda för problem i våra liv? Vara likgiltiga/ljumma? Nöja oss med det vi har utan att inse att det finns så mycket mer att sträcka sig efter?

Dagens stora beröm går till flera personer:

Min lillasyster Ica. Våga fortsätta på det som har påbörjats.

Min far. Vad skulle jag sitta och tänka på om du inte hade velat tala med mej häromkvällen?

Benja. Vi simmar alla i samma båten ja?

Mitt minigäng från Midvinterveckan bestående av Hanna, Timppa och Nicco mfl.

Hallåj. Eller nånting i den stilen.

Skidsäsongen är inledd. Jag kan konstatera att stavarna har krympt med cirka 10 cm sedan förra vintern. Dessutom kommer jag att ha sjukt i ryggen/överkroppen imoron. Blir ofta så att man tar i lite för hårt i spåret i början. Som kalven på vårbete eller nåt.

Avatar är en vacker film. Rekommenderas! Såg den på lördag med Lukke, Benja och Fredde.

Bra skrivet på mickelsson förresten, 2B.

Imoron blir det att resa till ett vintrigt Pampas, för Midvinterveckan kör igång. Spelgruppsledare moi. Hoppas att jag får tillfälle att spela lite Risk, borde lära mej det.

Nytt från Facebook: en grupp som heter ”if 65 million people join, God will bring back the dinosaurs!”

GOTT NYTT ÅR på er alla ifall vi inte ses förrän det är för sent, så att säga.

Säg dedär till nån New Age-are.

Den traditionella innebandyn på lördagsmorgnarna har upphört att existera sedan två månader tillbaka. Orsak: för få deltagare. Resultat: början till en katastrof.

Något måste göras. Hur ska jag hitta ett lika roligt och intensivt tidsfördriv nu? jag hade tänkt mig en ovanligt aktiv höst faktiskt. Första advent har varit och farit, och hittills har allt som heter sund Bewegung varit en flopp.

Vi blir aldrig riktigt nöjda, och tur är väl det. Annars skulle ju livet börja smaka trä med tiden.

Jag har lust att rita upp ett stort diagram på väggen i mitt rum. Där skulle jag dra linjer mellan dagarna i en månad och ju bättre en dag har varit, desto högre upp på skalan skulle linjen dras. Och vice versa.  En röd, tydlig linje månaden igenom.

Grejen är ju att man ofta har en fantastisk dag, men rätt så snabbt får en lite sämre fiilis efter ett tag. Linjen börjar peka neråt, liksom. Men tänk om man kunde se hela sitt livs diagram och bara konstatera att linjen inte alls går neråt, utan snarare hålls jämn eller stiger ännu högre efter en riktig ”kick”. Faktum är att linjen nog i stort sätt stiger i livet, trots tillfälliga motgångar. ”Tänk så mycket bättre allt blev nu, trots mina farhågor för ett år sedan”, tänker jag rätt så ofta.

Slutsats: Skalan på mitt fiktiva diagram kanske någon gång var  mellan 0 och 10. Nu är den mellan noll och kanske 500. Visst händer dåliga saker, men att minnas framgångar och glada minnen gör allt så mycket lättare.

För ungefär ett år sedan fanns det många saker som behövde fixas, finslipas och förbättras, märkte jag. Det gällde studier, ekonomi, kaverin och mitt förhållande till Jesus (han som dog på korset men uppstod). Jag tänkte att om dessa saker, och framför allt den sistnämnda ordnar sig så kan resten kvitta, för då traskar jag i alla fall på en väg som leder någonstans.

Det smärtar mig (oj, poetiskt?) under de tillfällen som saker ur mitt förflutna dyker upp i mitt minne. Saker som jag i dag garanterat inte skulle göra om. Inget kan ta bort konsekvenserna av ett handlande, men lärdomarna kan ju bli något positivt. Och som en tröst för den som misslyckats kan man ju säga att 1) det finns förlåtelse och 2) det behöver inte stjäla din framtid.

I dag är mycket av sakerna i första stycket i mycket bättre skick. Så nu har jag kommit fram till att eftersom mina främsta mål är nådda redan i detta skede av livet, kan allt som händer hädanefter klassas som något slags bonus. Som socker i botten av tekoppen. Och bonusnivåerna i dataspelen är ju oftast de roligaste.

Grejen är att vi alla har chansen att när som helst få grepp om det viktigaste; det som har evighetsvärde. Om vi vet vart vi är påväg efter att vår kropp begravs, så är livet egentligen som ett cirka 75-årigt virtuellt dataspel som vi kan levvla upp oss i eller också – dessvärre – förbli passiva i. Vi har alltså INGENTING att förlora! Tvärtom har vi något att fira. Så är det för mycket begärt när Gud säger ”gläd er”?

Summan av den flummiga kardemumman: Hela livet är en oändligt stor bonusnivå som vi har fått förmånen att medverka i. Använd din tid väl. Ta inte bort blicken från fyren som skymtar där borta medan du ror i ett mörkt och stormande hav. Tänk på möjligheterna… och så kanske havet lugnar sig?

Hey förrsten, jag vill se havet nu. Nå, får väl nöja mig med att ta en promenad i regnet…

Men aaargh, varför fattade jag inte att det jag gjorde var dumt? En ganska vanlig replik, isn’t it? Nu ska ni inte tro att jag har gått och mördat någon, men jag stannade upp och kom att tänka på en del saker.

Ofta känns det som om jag har allt under kontroll, och då går jag på livets väg med lite mindre försiktighet. Men sen mitt i allt är jag på väg ner i diket, och inser det inte förrän fötterna blir blöta. Den smala vägen kallas inte smal utan orsak.

Nå, kineserna har ett uppmuntrande ordspråk i sådana lägen. ”Det stora är inte att aldrig misslyckas, utan att resa sig varje gång man faller.”

En viktig egenskap för att utvecklas är att följa goda exempel, eller föredömen om ni så vill. Vi vill gärna bli bättre på det ena och det andra, men oftast skapas förbättringslängtan först då någon annan trampar upp en stig framför oss.

Detta torde innebära att även negativ utveckling föjler samma regler. En dålig vana smittar lätt av sig i familjen, bland vänner osv. Hur som helst, min point är att vi människor är benägna att jämföra oss med andra.

Ordspråksboken säger: ”Se på myran, du late.” Det låter som en uppmaning att ta efter ett gott exempel, vilket säkert är okej. Men att börja jämföra sig med andra i detalj har visat sig vara ödesdigert. Man ger självförtroendet ett järnhårt motstånd som i längden blir omöjligt att besegra.

Varför ska vi inte jämföra oss med andra då? Svaret är enkelt; det piskar oss att prestera något som vi inte kan göra lika bra som exemplet. Har du någonsin sett en kopia som är skarpare än originalet? Visst kan vi se en fotbollsspelare och sedan börja hårdträna, men vi kanske aldrig kan göra fotboll till samma glädje i våra liv som i spelarens.

Det är onödigt att försöka passa in överallt och försöka bräcka alla polare i allt. Utveckla just det som du blir lycklig av, och gör det utan prestationsångest. Du är bra som du är, och de som inte fattar det ska du inte lyssna på. Sen är det ju inget fel med att göra bra ifrån sig; det sköter sig självt utan att du behöver svettas blod. Trots allt är vi alla vinnare, elitsoldater i ett slag som redan är vänt till vår fördel. Ta ut det bästa av livet med det du har, och var tacksam över att du är ett original.

När vi inser detta kan lyckan börja smyga sig in i våra liv sådär obemärkt. peace

Nu serveras ett vanligt, vardagligt dagboksliknande inlägg om min senaste vecka. Har alltså varit på resa till Storefjells pampiga hotell i Norge. Söndag-söndag blev det.

Har tagit ut det mesta av livet på Viking Line, i bussen, på rastplatser, ute i fjällen och i själva hotellet givetvis. Vad sägs om att sitta i en mycket varm bubbelpool utomhus medan snöflingorna dalar med på huvudet? Eller att fritt få äta så mycket lyxmat du orkar? Och femstjärnig service och fantastisk utsikt? Oslagbart.

Jag tror jag har slagit något slags personligt rekord. Inte sedan Eurocamp 2007 har jag sovit så här lite per natt. Vi spelade Uno precis varenda kväll, men jag orkade trots allt gå på  bibelstudiet på morgnarna. Fick lyssna på gammelfarbror Henrys tankar, och det gav mig gnista. Möteskulturen på hans resor skulle jag gärna vilja anamma till vårt ungdomsarbete.

Jag har hunnit skaffa böcker på Åhléns. En bok om blixtkrig till mej, och något liknande till Benja. Höa. En tupplur vore najz.

Jag är trött, men på ett nytt sätt. Tröttheten sitter inte i ögonen, utan i hela kroppen. Jag gungar av och an som på en båt. Precisionen är dålig då jag försöker träffa tangenterna. Musiken i bakgrunden känns främmande. Snart lasagne.

Går kaffe att tvätta bort från ett par ljusa jeans? help

Radio X3M hade ett litet reportage om situationen i Palestina/Israel. Skål för medias objektivitet:

Israels armé är brutal, hänsynslös och hämnas för ingenting. Inga krigslagar följs. De använder civila palestinier som människosköld. De bombar områden fulla med oskyldiga människor. Palestinierna är rädda och förstår inte varför de inte får leva i fred. Hela tiden ska Israel och resten av dess sionistiska bundsförvanter omöjliggöra peace i Mellanöstern. Jahhaa.

Nu ska vi sakta men säkert syna dessa påståenden i sömmarna.

-Israels armé är brutal. Okej. Vilken modern stat vill INTE ha en respektingivande styrka? Är det inte försvarets uppgift att bruka våld?

Den är hänsyslös och hämnas för ingenting. INGENTING!! Yeah right… Israel har aldrig provocerats, va? Fel. Sedan 1948 har den moderna staten Israel fått utkämpa många försvarskrig för sin existens. Ännu idag finns det många länder som öppet önskar att Israel ska förintas. Palestinska ”fredskämpar” skjuter ideligen raketer in i städer för att skapa skräck och instabilitet. Men så fort Israels flygvapen raderar ett palestinskt terrornäste fördömer omvärlden det.

Inga krigslagar följs. Sägs det. Och ändå byter Israel ut tillfångatagna palestinska mördare mot en _död_ israelisk soldat, bara för att ”kaveria ei jätetä”. Det är ju för farao hyggligt, om man jämför med Hamas, som skjuter knäskålarna av sina egna vid behov.

Och förresten…hur paradoxalt är det inte att det finns lagar för krig? Om jag ledde ett land i krig skulle jag försöka förstöra så mycket jag bara hinner, om det ändå handlar om att döda. Om stater ändå väntas följa krigslagar, kan man ju lika väl förbjuda krig i FN. Ta-daa! Alltså: vem förväntar sig att det inte förekommer ohyggligheter i krig? Let’s face it; krig gör ont.

Israel använder människor som sköldar. Håhåå, som om inte araberna gör det? Det finns det faktiskt bevis på, till skillnad från ovannämnda påstående. Palestinierna befäster till och med barnsjukhus och använder dessa byggnader som högkvarter. Så när Israel angriper ett ”oskyldigt” sjukhus fördömer världen hela saken igen. Dessutom är det allmän känt att ”frihetskrigarna” ställer sina raketramper rakt i täta bostadsområden. Hur ska Israel komma åt dessa utan att civila skadas? Kan Obama svara på det?

Jaja, jag är inte helt opartisk. Men eftersom Palestina öppet har allierat sig med journalister måste någon få skapa balans genom att tjata på sin blogg. Någon sade: ”Palestinierna gömmer sig bakom två sköldar: den ena är civila människor, den andra är västvärldens liberala press.”