en blogg

Jag har inte fått tag på mina tentböcker till grundkursen i historia. Därför gick jag häromdagen till Nickbys pampiga bibliotek för att finkamma historiehyllan till förmån för mitt brinnande (nåja) intresse för medeltiden. Mina fingrar trevade fram över tiotals bokryggar innan en hyfsat tjock skildring fick mig att stanna upp. Titeln löd: ”Korstågen”.

Finemang! Ett digert verk om någon som kommer i tenten! Utan tvekan grep jag dyrgripen och älgade iväg mot kassan. En minut senare låg boken i min Miltecväska. Väl hemma i kämppän satte jag mig ner och väntade mig en informativ och objektiv beskrivning av korsfararnas strävan efter hegemoni i Orienten. Men redan efter första stycket grusades mina förhoppningar:

”Jesu förutsägelse om Jerusalem hade gått i uppfyllelse. ‘Här ska förvisso icke lämnas sten på sten; allt ska bliva nedbrutet’.”

Boken är alltså skriven av en författare på slutet av 1700-talet, så du kan förstå att informationen i den kanske är en aning riskabel att använda som kurslitteratur. Men trots det har det varit udnerhållande att ta del av den tidens syn på korstågen. Och visst har författaren rätt i ganska mycket. Nu har jag nästan läst hela rasket. Skam den som ger sig.

Det är en stor sak att få arbeta ungefär som en ämneslärare emellanåt. Den som lär ut lär sig själv något samtidigt. Varje ny dag. Synd att vägen till fast arbete i en skola måste vara så lång. Och framför allt så svår att komma igång med. Inträdesförhöret blir inte lätt. Läsandet har låg prioritet.

Varför tittar vi människor så ofta bakom axeln i stället för att studera terrängen framför oss lite noggrannare?  Kanske för att vi ofta upptäcker saker som vi förr har stött på, och så stannar vi upp och börjar spela upp samma scener för oss själva.

Jag söp i mig en riktigt kraftig cocktail av mitt förflutna just. Hastigt och lustigt. Femton sekunders mystiskt, adrenalinstinnat rus. Och sedan tillbaka till verkligheten.

Hänt idag:

Har sett filmen ”Fast & the furious 5″. Hyfsad action med ett hårdkokt gäng. Hell on wheels, alltså….

Har besökt Fila och alla ungdomar där.

Har sett Finland vinna Slovakien med 2-1.

Har kört till Kervos tågstation vid midnatt.

Dags att glömma den kamouflerade vardagen och trampa omkring i bloggträsket en stund.

Jag läste en liten bok skriven av ingen mindre än Mark Levengood häromdagen. Svimma inte nu gott folk. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hans tankar om livet och hans förmåga att fånga både lärorika och dråpliga ögonblick och sedan väva samman dem i textformat. Mormodern som skramlar sin gallstensburk  i takt med radiopsalmen eller andra märkvärdiga händelser. Poängen är att det alltid finns en slutkläm att komma med då författaren beskriver en ”normi päivä”.

Jag trivs egentligen inte särskilt bra med spaningsutbildningen. En medi-US avundades min uppgift; själv tycker han det skulle vara häftigt att springa omkring och skjuta i skogen och gömma sig som ett djur. Men det finns gränser för vad som känns vettigt också. Jag sitter hellre och lär mig kanylera, mäta blodtryck och förbinda skador. STG och skyttemärke i all ära, men jag uppskattar inte tanken på det kommande plutonskjutlägret. Jag har förintat tillräkligt med ”fiender” på Syndalens sandiga åsar.

Har jag lust att bara kriga på i köld och lera hela tiden? Nä, jag längtar efter förändring helt enkelt.