en blogg

Hmm. Det senaste inlägget skrevs av en viss lillasyster. Hon satt vid min dator, jag hade inget bättre för mig än att inta pumpställning. Ica, hur lyckades du logga in på min blogg?

Nå, då jag själv för en gångs skull loggat in kan jag ju lika bra skriva något.

Jag är på kommendering på Ungdomens Kyrkodagar i Karis. och idag firar jag TJ 69. Dessutom njuter jag av en hel del HL-dagar som har varit konstigt lätta att ta ut.

Det är en helt annorlunda kultur på en folkkyrklig konferens. Stämningen, upplägget, teologin… Jag är aningen ”veke” med allt det här. Men fantastiskt kul att vidga vyerna; det här tillfället återkommer aldrig eftersom detta a) är min sista kommendering i militära kläder och b) är en tillställning som jag i vanliga fall inte har att göra med.

Glädjande nog är det inte bara i skogen man kan sova i vilken ställning som helst. Det går lika bra i en vanlig stol i ett upplyst, föga ljudisolerat utrymme.

armhävningar till Shakira. de grejor de.

Många i vårt land vaknar upp på lördagar åtföljda av huvudvärk, illamående och ett söndertrasat självförtroende. Själv lider jag mest på söndagar då ännu en vecka i milin ligger framför. En påtaglig angst faktiskt. Klart man tar sig samman och spelar självsäker och entusiastisk när man väl är i tjänst, men livet är faktiskt sådant överallt. En teater.

I en trygg miljö kan man ”öppna” sig och låta omvärlden veta vad som rör sig i ens huvud. Nästa dag ångrar man att halva ens bekantskap vet hur man tänker; det känns som om en privat bit av ens liv har kastats ut på gatan. Jag kan helt uppriktigt säga att den Jimmy som går omkring i marinens tjänsteuniform M-05 inte är densamma som sitter här coh lyssnar på Skillet. Jag vet inte vem av dom som är värre. lol.

Sådär sa min mofa förr i tiden. Eller va de min gammelmofa?

Personligen tycker jag inte att han spelade ett rent spel under sin tid som brittisk premiärminister. Han hade gladeligen sett Norden som ett stort slagfält under andra världskriget. Han spelade sina kort dåligt och arrogant mot Tyskland trots att man bara hör om hur han ledde försvaret av de brittiska öarna. Han avskydde en viss Gandhi i Indien och sade sig inte bry sig om hur brutalt England behandlade sin ”kronjuvel”.

Men trots allt kunde Winston Churchill verkligen uttrycka sig. Vad sägs om följande citat?

A lie gets halfway around the world before the truth has a chance to get its pants on.

A fanatic is one who can’t change his mind and won’t change the subject.

Yes, madam, I am drunk. But in the morning I will be sober and you will still be ugly. – (replying to Lady Astor’s comment ‘Sir, you’re drunk!’)

I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals.

Never hold discussions with the monkey when the organ grinder is in the room.

History will be kind to me for I intend to write it.

Golf is a game whose aim is to hit a very small ball into a even smaller hole, with weapons singularly ill-designed for the purpose.

An appeaser is one who feeds a crocodile–hoping it will eat him last.

I am ready to meet my Maker. Whether my Maker is prepared for the ordeal of meeting me is another matter.

A pessimist sees the difficulty in every opportunity; an optimist sees the opportunity in every difficulty.

På tal om bronsålder och annat drömmande…lyssna på denhär klassikern. Nostalgi är bara förnamnet!

”Happy Corner” var inte längre en krog. Den hade förvandlats till en brottsplats med tung, tryckande luft och människor i panik. De som först insåg vad som hade hänt visste inte vad de skulle ta sig till. Mitt på golvet framför vid ingången låg ett blodigt bylte som delvis visade sitt innehåll. Många hade redan lämnat lokalen då Mike Stanton steg fram och tittade fram bakom kyparen Cyrus Jones axel. ”Så mycket för en lugn lördagsafton”, tänkte Mike bistert och fokuserade blicken på det illa tilltygade huvudet som tittade fram bakom trasorna.

Så småningom anlände ett antal polisbilar, men trots sin bakgrund inom säkerhetstjänsten kände Mike sig illa till mods och stormade ut genom dörren. Vittnen fanns det gott om, och han hade aldrig riktigt förstått sig på media eller polisens tillvägagångssätt vid förhör av åskådare. Alla andra kortspelare hade redan avlägsnat sig, skärrade och bleka precis som övriga gäster.

Det var inte det bestialiskt avhuggna huvudet som hade gjort intryck på Mike denna kväll. Det var snarare det att det slängdes in mitt i allt, och speciellt lappen som var fastspikad i ena tinningen på offret förvånade Mike. Bokstäverna på pappret var för små för att läsas på avstånd, men Mike insåg att det inte rörde sig om ett slumpmässigt våldsdåd. Under hela vägen hem till sin lilla lägenhet kände Mike på sig att något större var på gång i hans annars så lugna hemstad. ”Om detta är början, hur mycket ont ska då inte hända innan vi får svar på frågan ‘varför’?” undrade han.

Väl framme vid sin dörr började Mike gräva i sina jeansfickor efter sin nyckelknippa. Precis då hans hand trycktes ner i fickan hördes en paketbil starta motorn strax intill trottoaren. Fönstret vevades ner av föraren samtidigt, och då Mike tittade in såg han ett bekant ansikte. Det var hans spel- och arbetskamrat Alfred Bates.

- Jag hoppas du inte går och surar över din otur i kortspel ännu, Mikey! Såg du huvudet? Vad sägs om att vi skippar nattsömnen och tar oss en funderare? Kom med!

- Det är inte vår sak att börja undersöka fallet. Dessutom verkade du vara en av de första som sprang iväg, muttrade Mike och tog upp sina nycklar.

- I vanliga fall skulle jag gärna överlämna sådant här till polisen, men du verkar inte ha läst lappen, kompis. Du råkar inte veta vem Mike Stanton är? Lappen nämnde en viss sådan man och…

Alfred hann knappt avsluta sin mening innan Mike hade hoppat in i bilen. Detta var första gången i sitt liv som Mike Stanton, den reslige exagenten, fruktade för sitt liv. Han fastgjorde säkerhetsbältet med darrande händer.

- Kör, Al. Kör! Jag känner mig inte säker här.

Vill skriva om mn vistelse i Spanien. Men vissa bokstaver gar inte att skriva, sa vi tar det da jag kommit hem.

Den för lokalbefolkningen så populära krogen ”Happy Corner” gjorde verkligen skäl för sitt namn denna lördagsafton i oktober. Med sin hemtrevliga inredning, varierande meny och framför allt sin mänskliga prislista gjorde denna krog lysande vinster, trots att den inte var lätt att hitta för nykomlingar i staden. Den låg trots allt tillräkligt nära centrum för att vara ett lätt val för varenda människa som ville unna sig något gott i sällskap av mängder av bekanta ansikten. Men många klagade på att själva byggnaden inte bara var ful som stryk; det var också svårt att hitta den  mörka, bastanta ekdörren som ledde in till sorlet och värmen där inne.

Denna kväll fanns det inte en enda servitör som kunde stå lutad mot en vägg för att växla några ord med en stamkund. Kommersen i lokalen var i full gång, och särskilt kökspersonalen genomled flera timmar av oavbrutet, fartfyllt arbete. Krogens dämpade belysning och mörka inredning i gammalt ädelträ gjorde att folk kände sig trygga och ofta glömde att deras skvaller och struntprat kunde höras längre än sikten tillät. Det vanliga skämtet bland gästerna var att personalen i ”Happy Corner” visste mer om invånarna än Gud själv.

Vid ett av de många runda borden satt tre män och två kvinnor och spelade kort i utomordentligt snabb takt. Deras händer kastade ut kort så snabbt att man kunde vänta sig att ett glas snart skulle vältas och sprida ut sitt innehåll över alltsammans. Mitt i allt samlade en av männen in korten och flinade retsamt.

- Det ser ut som om du inte riktigt hänger med, Mike.  Femte förlusten i rad. På samma kväll! Haha!

Hastigt delades en ny omgång kort ut och spelet fortsatte. ”Fördömt, jag var ju faktiskt inte koncentrerad”, tänkte Mike. Först hade hans vänstra fot just rört vid unga June Mansons, vilket hade resulterat i att bådas fötter hastigt drog sig undan. Och ett ögonblick senare hade hans högra knä vidrört den betydligt äldre damen Cate Wilsons lår, vilket hon besvarade med att ivrigt le tillbaks med sin ungdoms vackraste grimas. Mikes reaktion var mindre diskret denna gång, och han svor över att ha dragit till sig den haggans uppmärksamhet. Dessutom hade han långa ben, vilket gjorde att han nu befann sig i en obekväm situation: hans fötters tillbakadragande gjorde så att knäna höjdes och nu vilade mot den hårda bordskanten.

Plötsligt kunde spelarna höra hur ljudnivån stadigt minskade i rummet. Till sist hördes bara enstaka viskningar, och några personer vände sig uppfodrande mot krogens mitt för att ta reda på vad som hade hänt. Mike Stanton, mannen med de långa benen, kände på sig att det hade hänt mer än en vanlig incident. De få servitörer som syntes var bleka och verkade försöka göra sig osynliga mot väggen.  För första gången på åratal kände Mike lukten av fara.

Det var inte många som lade märke till den illa medfarna Toyotan som svängde in genom en öppen grind på  St: Paul’s Street klockan 22.10 på söndagskvällen. Den undermåligt upplysta gården var omgiven av lummiga ekar och  skyddad av ett högt staket av smidesjärn. Föraren klev ut och gick med långa, tysta steg mot själva huset, som också var mörklagt. Mannen rörde sig så diskret att han nästan verkade sväva över marken.

Han brydde sig inte om att knacka; uppenbarligen var hans besök väl förberett. Inne i själva byggnaden mynnade tamburen genast ut i en hall med högt tak och en trätrappa som ledde upp till övervåningen. Endast små strimmor av ljus nådde ner till golvet genom några fönster där uppe. Träet i golvet var gammalt och torrt, men knakade inte det minsta då mannen med bestämda steg började sin färd uppför trappan.

Ovanvåningen var i själva verket en enda lång cirkelformad korridor med dörrar på sidorna. Den som stod vid räcket där uppe kunde med lätthet övervaka aulan där nere. Förutsatt att någon verkligen stod där. Men husets enda riktiga invånare satt och rökte vid skrivbordet i  ett litet rum.  Med en flämtande fotogenlampa som enda belysning satt hon djupt försjunken i sina tankar. Hon hörde inte ens att dörren sakta gled upp bakom henne.

Sedan hände allt mycket raskt. Då dörren öppnades helt förändrades skuggorna på väggarna, och detta fick den gamla kvinnan att vända sig om med ett ryck. Innan hon hann göra något mer tog främlingen tag i henne och slängde ner henne på golvet för att sedan försvinna tillbaka ut i korridoren, tyst som en jättelik katt. Kvinnnan stod nu darrande på knä och tittade ut genom dörren. Lampan tycktes brinna ännu svagare. Hon kände primitiv skräck sätta klorna i henne, och det sista hon någonsin upplevde var en brännande smärta i överkroppen. Sedan sjönk hon ihop på samma golv, alltjämt kramande en liten papperslapp i handen.

Lappen  var skrynklig och skulle lätt ha kunnat tas för en använd näsduk eller en sida ur ett gammalt skolhäfte. Men på lappen fanns fyra ord skrivna. Ord som skulle betyda skillnad mellan liv och död.

Rubriken är en låt av Opeth. bästa höstlåten enligt mej. Jag tror jag lyssnade på den för mycket förra året, för mitt undermedvetna börjar med våldsam kraft påminna mej om höst. 

Jag går och väntar på en kall och frisk höstdag med lagom mycket moln, men ingen nederbörd. Dendär doften av skog som sakta börjar inse att frosten vill göra entré…

Höst är kanske lite som muskelvärk eller studiematerial; först vill man ha det men efter ett tag tröttnar man.