en blogg

Ärgh, nu tänkte jag flumma ihop ett inlägg igen då. ihop. khih.

Trodde aldrig att stunderna i avdelningen för specialelever i skolan kunde vara de mest givande.

Sällan har jag blivit så mjukis bara av att tala om glass med en liten elev. Sällan har jag funderat på vad det kan kosta att vara annorlunda i högstadiet. Sällan har jag alls insett vilken fin stämning det råder i en liten grupp som består av ungdomar med vitt skilda bakgrunder.

Tro mig, en timme som speciallärare förändrade min attityd. Jag påmindes igen om att det inte alltid är de yttre filéerna som räknas. Vem som helst kan göra vad som helst. Nästa gång jag möter gruppen lovade jag att dricka kaffe och spela Blokus med dem. Tänk att mitt favoritspel fanns där av alla platser.

Jag lär mig mycket om människor under dagarna i Kungsvägens skola. Jag träffar på morgontrötta rökare, överdrivet självsäkra 15-åringar, glada lärare, förgrymmade lärare, lärare som tålmodigt väntar i kön framför kopieringsmaskinen. Och elever som jag aldrig kommer att minnas namnet på, men som ändå kan göra min dag.

Mitt livs enda problem ikväll är att jag inte lyckades spela VHS via SmartBoard. Nu får morgondagens klasser tålmodigt lyssna på farbror Jimster utan att se på film.

Visste ni förresten att Tyskland hade planer på att ockupera Sverige redan 1941?

Livet är som en dålig film med skickliga skådespelare.

Efter en stor mugg kaffe så här dags blir sänggåendet problematiskt. kaffe med grädde för en gångs skull. Aah.

Tänk om Timppa får praktikplats i sibbo till hösten. Då blir det två tvillingar i ett nybyggt rum i flera veckor. Imoron vet jag mer om saken, och också om mitt eget jobb. Om allt går som planerat kan jag skaffa car.

Idag kom jag fram till att jag har massor att lära mig av framlidna släktingars livsföring. Enligt mamma är jag lik min mofa på många sätt. Inte bara utseendemässigt; jag har lite samma vanor. Då alla gick och sova plockade han fram en massa mat sägs det.

Ett hett tips till dig som känner att du vill lära dig mera fast du inte pluggar… ladda ner BBC:s dokumentärer. Gonatt på er.

Phuh, jag ska beskriva gårdagens sena upplevelse. Jag kom hem från länit i Gesterby sent på kvällen. Efter en promenad med Benja körde han hem mej medan regnet öste ner i mörkret. Vi lastade ur mina saker och så for han hemåt igen.

Själv kom jag in i ett totalt mörkt och tyst hus. Det doftar nybyggt hos oss märkte jag. Jag klädde mej i morgonrock och gick ut på trappan. Luften var tung och varm trots regnet. Lamporna tycktes kämpa mot vädret för att över huvudtaget kunna lysa.

Jag kände mej precis som…Okej, vi kör en liknelse… Det var som att stå utanför värdshuset Stegrande Ponnyn i Bri. Mitt favoritställe i hela Sagan om Ringen. Regn, mörker, skum belysning.

Äntligen kom detdär mysiga sommarregnet. Låt det komma. Låt det falla.

Emellanåt känns det som om egoismen är den enda konstanta drivkraften vi människor har. Visst är vi alla generösa då och då, men trots att man anstränger sig för att bara hjälpa till märker man snabbt att det finns en baktanke; man kan ju själv vinna på det hela!

Naturligtvis behöver det inte vara fel med att jag själv vinner på affären, men mitt samvete säger ändå ifrån då jag upptäcker att jag t.ex. ger någon en vänlig komplimang för att i nästa stund be personen om en tjänst. Renodlad goodwill är en bristvara i dessa dagar, och jag själv är emellanåt ett lysande exempel på detta.

På tal om komplimanger så slog det mig att jag i 70% av fallen håller inne med att ge folk beröm. Även om någon helt klart förtjänar det. Det måste vara något slags inre instinkt som säger mig att personen kan bli en smula mallig i fortsättningen om jag berömmer, trots att det inte alls är så. Fast enligt en instruktionsbok i retorik hamnar den som ger beröm ofta i psykiskt underläge. Personen man försöker uppmuntra kan vara för stolt för att ta emot berömmet, vilken kan få honom att verka ovanligt nonchalant eller rent av avspisande. Följd: någon kan vänta sig en julklapp mindre.

Det andra diket blir ju förstås om man helt enkelt brer på för mycket. Då kan det bli inflation på omtanke, vilket i vissa fall blir ödesdigert. Man måste ju lära folk att stå på egna ben, vetja. Människor som gör sig beroende av andras bedömningar brukar utmärka sig genom att mässa på om sina dåliga sidor och ständigt kommentera hur ”uselt” de utför sina handlingar, i hopp om att få folk att säga: ”men det där stämmer inte; du är ju jättebra! helt bäst.” Problemet är att vi inte vill höra samma människa hacka ner på sig själv hela tiden. För risken finns att vi börjar hålla med.

Whoa, vilken bra kväll det var igår. Jag, Kalevi och Ilpo åkte ti Hesa för att se på Änglar & demoner. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta bakåtlutad i framsätet och sjunga med för fullt i Septembers ”Satellite” på motorvägen. Och när vi kom in mot centrum kom en sång som verkligen satte fart på min lust att sjunga med: Feuer Frei! *bängbäng*

Kalevi kan det här med att hitta bra billåtar. Och filmen var bättre än jag vågat hoppas på. Boken höjde ribban rejält – läs den…! Ähh, hur skriver man ett pratminus med PC? Kan någon berätta?

Efter två köttpiroger (har ätit många av dom på sistone) får jag en sån där fiilis att nu vill ja ut ti skogen för att sitta och titta på kvällssolen över ett kalhygge. Okej, det beror nog inte så mycket på maten. Har varit ute rätt mycket idag och jag hoppas på en solbränna så småningom.

Johannes L hörde av sig idag och de va kul. Tänään jäljellä 45, sa han. Och man ska int hamna i 1 Kust i Dragsvik om man int vill sitta inne nästan hela tiden.

Efter diverse svårigheter har jag nu tillgång till bloggen igen. vad ska jag skriva om…*mummel*… Denna gång ska jag plädera om fördelarna med en aktiv livsföring.

Att röra på sig är ofta kul. I alla fall efteråt. Ju aktivare bollsport, desto mer anstränger man sig. Dessutom märker man inte hur mycket man kutar omkring om man samtidigt har roligt med laget.

Vad jag däremot har saknat förr är dendär hälsosamma(?) joggingrundan de dagar som man inte kan sporta på annat sätt. Någon sade såhär: ”Om jag nånsin ser en leende joggare ska jag överväga saken.”

Nuförtiden är det dock inte mycket i mig som misstycker om jag helt enkelt ger mig ut på en runda. Även om det inte är den mest aktiva sporten (man kan bränna lika många kalorier genom att promenera) får man ändå känslan av att ha tuktat köttet en stund.

Att springa med en kompis gör det hela mångdubbelt trevligare. Man kan småprata, vilket gör att vägen känns kortare. Musik i öronen går också bra, men nackdelen är att både forsande bäckar, fågelsång och plingande cyklister filtreras bort.

Den senaste veckan har det inte gått en dag utan att jag har kommit hem med ett ansträngt utseende. På något sätt har jag lyckats träna mig fast jag inte ens beslutat att springa iväg. Vedhuggning i det varma vädret med gassande sol är exempel.

Detta har resulterat i bättre flås, ökad aptit och värk lite här och där. Särskilt fotboll kan varmt rekommenderas om du vill uppnå nämnda symptom. Tack till Summer Challenge för en god match sent på kvällen.

Och till sist: Mårran kommer.

Jahh, äntligen e de dags. Nu börjar skutan gå på rätt köl igen.Studenten klappad och klar. Planer för studier och värnplikt uppgjorda. Sommaren närmar sej. Ny favoritlåt hittad. En riktit bra fiilis ska jag säga dig. På lördag blir det grillfest med ungdomssamlingen. Avslutning för denna säsong. Jag ska ta mej grillkött, cokis och  champinjoner fyllda med smältost. yarr

…för de va ett tag sedan ja skrev här. En del har hänt sen senast, bland annat den efterlängtade Polenresan. I brist på skrivinspriration hänvisar jag till gruppens reseblogg: sibbogymnasium.blogspot.com
Vi fick uppleva mycket nytt och minnesvärt. Birkenau är otroligt stort, bara så ni vet. Polen är billigt, till och med turistfällorna har hyfsade priser och härlig mat.

Mitt roliga äventyr blev ett par dygns smärtfylld kamp då vi kom till Litauen. Jag blev antagligen matförgiftad, vilket innebar feber, frossa och magsmärtor som återkom var femte minut. Men nu mår jag bättre, och inget ont som inte har något gott med sig: jag sparade en stor del av mina slantar eftersom jag inte klarade av att resa mig för att gå till Tax Free på färjan. Yay!

Tack vare min klasskaveri Frasse har jag fått reda på en rolig hemsida:  www.onodiginformation.se

Där framkommer fakta som inkluderar att koalans blintarm är sju meter lång,  att Elvis var blond mycket annat onödigt.