en blogg

Zoinkk. Här jag igen. (usch så slarvigt skrivet, det blev flopp direkt i inledningen)

Stresstålighet är ingen dålig egenskap i dagens värld. Mina befäl gör ett utmärkt jobb med mig, för så här mycket stress och deadlines existerar inte i mitt civila liv. Ändå klarar jag och Jäg Berg av det mesta de dagar vi arbetar i 1.KustK:s fruktade kansli. Nu en snabb intervju med mig själv. Enjoy.

-Är det mycket kvar, Jimmy?

-Ja, nog finns det dägär alltid. Närmare bestämt 85 st kvar. Däribland minst fem (!) läger kvar tills civila Sibbo kallar.

- Hur tacklar du dagatrycket då?

-Tja.. Jag fick t.ex. mitt livs första beviljade ansökta permission idag, så nu slipper jag på kryssning medan resten sitter i beredskap. Alltid en ljusglimt. Det handlar om att fokusera på de små positiva sakerna som ligger framför. Varje dag.

Vilka upplevelser är de starkaste du haft hittills under din tjänstgöring?

-Det var en knepig fråga; det har hänt väldigt mycket på över sex månader. Men jag kan t.ex. nämna ”nassedagen” i augusti, dvs en flera timmar lång påfrestande övning i skyddsmask. En stekhet dag i skogen var det. Med ljummen fiskbiff till mat. De som var i andra pluton glömmer den aldrig.

Sedan tycker jag att stridsövning 1 med de övriga sanitärerna var i en klass för sig. Vi var ett sällsynt intressant gäng som övade det mesta i skogsterräng. En oförglömlig vecka helt enkelt!

- Vad gör en sibbokrigare på en typisk veckoslutsloma då?

- Först av allt så slänger jag de gröna kläderna i tvätten och sätter på mig de bekvämaste civila plagg jag hittar. Sedan följer en stund av avkoppling och länsande av kylskåpet. Om Ica är hemma så händer det att jag klampar in i hennes rum och hälsar på något förvirrande sätt. Vår luspudel brukar bjäbba åt mig, så honom skruttar jag till lite så han lugnar sig.

- Så sådant händer där hemma. Händer det att din familj irriterar sig på ditt sätt då du kommer hem och tycks äga hela huset?

- Inte egentligen. För det mesta möts jag av idel entusiasm faktiskt. Mamma uttycker sin omsorg medan pappa ivrigt påpekar att frysen är full med pizzor. Jag tar denna sorts bemötanden som ett tecken på att de saknar mig då och då. Och visst saknar jag ju min famij ibland också!

- Det låter fint. Hinner du träffa andra än familjemedlemmar under dina ledigheter då?

-Javisst, och det är faktiskt mera regel än undantag. Min gamle polare Benja ses regelbundet hos oss, eller tvärtom för den delen. Vissa veckoslut är vi till och med en hel grupp vänner som spelar, bowlar eller bara slöar. Det är uppfriskande trots att sömnskulder ofta är en direkt följd…

- Har du några konkreta planer för din tid efter milin?

- Jag känner mig redo att börja studera någonting, men jag har inte hittat något som lockar till 100 procent. Först och främst vill jag bara bli klar med min tjänstgöring här, och sedan får vi se vart jag tar vägen. Lite vikarierande lär det i alla fall bli under våren.

- Så man kan säga att du inte ids planera alltför mycket för din framtid just nu?

- Det där tar jag som en pik. Vissa av oss behöver mer tid på sig med stora beslut, och jag är sådan. Det betyder inte att jag saknar motivation eller planer. Jag vet inte ännu vart jag styr kosan, men det känns mer som en befrielse än som ett stressmoment.

- Det var klokt resonerat. Till sist undrar jag om du vill ge kommande rekryter något tips?

- Kör på med all iver du kan uppbringa direkt från första dagen. Ta tillvara på tiden här och oroa dig inte för vilken utbildning du ska välja. Och glöm för farao inte att skriva namnet på buss/tåg-listan då ska hem på permisson!

No niin, nu återstår bara en megaprövning innan också jag kan börja slappna av och förbereda mig för julfirandet. Imorgon börjar en intensiv vecka i Niinisalo där spaningsplutonens loppusota kommer att arrangeras. Det blir fem sömnlösa dygn i vinterkrigsstil och vi förväntas ge 110% hela veckan igenom.

En vecka i ett fruset inferno.

Jag har inte hunnit tänka på en enda julklapp eller något annat som behöver fixas här hemma. Jag har inte tid ännu.

Släktmiddagen i Tallinn var fantastisk. Jag rekommenderar restaurang Olde Hansa i gamla stan.

Jaahas. Sitter i Sode med jägare Bäcksbacka och har efter en alltför lång stunds väntande loggat in. Att nå facebook var omöjligt för mig, men som tur fick i alla fall en av oss tillfälle att besöka naamakirja och stilla sitt abstinensbesvär.

Hänt i kansliet:

PREML: ”Är Holmström på plats?”

US Honkonen: ”Ni menar jägare Holmberg? Ja, på plats.”

PREML:   ”Holmberg, vad händer med en bagatellskadeanmälan då den får underskrift?”

- Nå, den ööh… Den blir ett sånt där viktigt papper, herr premiärlöjtnant.

- Nå HAHAHA neeej nej ei ei, det blir en administrativ pappret. (Ser road och irriterad ut på samma gång)

- Ja, så heter det…

- Är Holmberg trött?

- Nå, kanske lite nog.

- Vad har Holmberg gjort på veckoslutet? Nu får du berätta för mamma…

- Nå, provkört en Golf och varit med vänner.

- Ok, det är klart.

Hört i Radio Aalto: Hey Jude av Beatles.

ÄNTLIGEN hemma. Efter 18 dagar i ledet kändes hemkomsten på något sätt overklig. Snön täckte gården, jag fick inget grepp om tillvaron då jag klev in i huset. Och Ludde skrek och skällde in my face.

Plutonskjutlägret är över.

Måndag: Jag anlände i full vinterutrustning och hoppade direkt in i en skjutövning där vi vände oss runt med stormgeväret, osäkrade och sköt mot tavlor. Sedan med serieeld. Det var kul. Sedan satt jag eldvakt i tältet mellan 02.00 och 03.30. Skoj.

Tisdag: Vi lärde oss gära olika sprängladdningar. Helt awesome för en raket- och explosionsfantast som jag. Min grupp gjorde två seriekopplade laddningar: En infanterimina och en splitterladdning gjord med sprängdeg, en tom burk ärtsoppa fullproppad med spik. Jag utsågs till tändningsman och fick äran att på avstånd detonera hela kalaset med hjälp av strömtillförsel från en korsu.

Onsdag: Landstigning och anfall på Hästö-Busö i iskall snöstorm. Det gick mycket bra tyckte skapparna.

Samma eftermiddag blev ett passionsdrama i Stalingrad-anda. Fotmarsch till enheten från Syndalen. I snöväder. Med m-91 skaftkängor utan sulor. Med allt för mycket packning. Mina fötter är skadade. Jag höll på att gå sönder totalt.

Men tills sist kom jag hem. Nu ska jag helt enkelt strunta i att läsa andras bloggar och bara njuta av en lugn dag.

1. Bästa läsare där, ASENTO! Anmäler åt.. VINTERN! Huomio, katse oikeaan päinnn!

Riktigt fint med luddiga snöflingor som mjukt dalar ner och färgar landskapet vitt. Snart kommer jag att få tillfälle att testa snödräkten under plutonskjutlägret. Och bli genomblöt och stelfrusen. Härr-r-rligt…

2. Idag råkade en milpol ta ett lite väl ogenomtänkt glädjeskutt och slog huvudet rakt upp i hörnet på metallskåpets öppna dörr. Ett vackert sår i huvudet. Jag eskorterade krigaren till Sjukis där jag fick vara med och limma ihop skadan. Experience!

3. Och tidigare i veckan stod jag vid printern och drog en lång, uttråkad suck. Våran fältväbel såg på och stämde själv in med ett ”OH MAMA!”

Underofficeren som satt bredvid tog fram ett papper och skulle visa det för honom. Han blev sedan avbruten med ett ännu ljudligare uttryck:

US Honkonen: – Herr premiärlöjtnant, vad sägs om denhär listan på…

Fältväbeln: - BIG MAMA!

Sedan gick han in på sitt kontor utan att vända sig om. Ännu en dag i första kustkompaniets kansli var över.

Dags att glömma den kamouflerade vardagen och trampa omkring i bloggträsket en stund.

Jag läste en liten bok skriven av ingen mindre än Mark Levengood häromdagen. Svimma inte nu gott folk. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hans tankar om livet och hans förmåga att fånga både lärorika och dråpliga ögonblick och sedan väva samman dem i textformat. Mormodern som skramlar sin gallstensburk  i takt med radiopsalmen eller andra märkvärdiga händelser. Poängen är att det alltid finns en slutkläm att komma med då författaren beskriver en ”normi päivä”.

Jag trivs egentligen inte särskilt bra med spaningsutbildningen. En medi-US avundades min uppgift; själv tycker han det skulle vara häftigt att springa omkring och skjuta i skogen och gömma sig som ett djur. Men det finns gränser för vad som känns vettigt också. Jag sitter hellre och lär mig kanylera, mäta blodtryck och förbinda skador. STG och skyttemärke i all ära, men jag uppskattar inte tanken på det kommande plutonskjutlägret. Jag har förintat tillräkligt med ”fiender” på Syndalens sandiga åsar.

Har jag lust att bara kriga på i köld och lera hela tiden? Nä, jag längtar efter förändring helt enkelt.

Hundratio.

110.

Ett speciellt tal på många sätt. Men inte för mig. Förutom att jag snart har avtjänat halva min tid i marinen. Tiden har en förmåga att gå snabbt då man bara koncentrerar sig på nuet. Kan dock konstatera att tiden går rätt långsamt de dagar man sitter i ett litet kontor i närheten av skappare.

Denna loma smakar underbart. Tre veckor sedan jag var hemma i mitt sköna, blå rum. Jag sliter av mig uniformen, klär mig i svarta mjukisbyxor, vit wifebeater och kopplar av till tonerna av punkrock. Allt e bra, hörni!

Mitt ordförråd rostar med dagarna, men jag känner ett starkt behov av att få uttrycka mig både verbalt och skriftligt.

Dessutom börjar jag behärska Excel nu. Kan komma till nytta ifall jag vill organisera saker och ting. En inventering av allt skräp i garderoberna skulle vara på plats.

Ha de kul tills nästa uppdatering.

Mahavishnu

/Jimster

Det finns så mycket man borde skriva ner. Så många tankar om livet som dyker upp och inte borde glömmas. Jag tror att människosläktet skulle bli bra mycket klokare om vi satsade några minuter per dag på att skriva om våra egna liv och läsa om andras. Jag tror att bloggar kan fylla en viktig uppgift i vardagen.

Jag funderar på att publicera några slumpmässiga utdrag ur min militärdagbok. Har till min egen tillfredsställelse inte missat en enda dag där. För övrigt rullar livet på i en rätt så stabil takt. Lätt att hänga med, men desto svårare att hitta nya guldgruvor. Jag skulle vilja bli bättre på bl.a. ADB, sport, löpning, språk och – hör och häpna – matlagning!

Känslor är inte att lite på, men de kan vara rätt så givande vissa stunder. Nattens känsla: nostalgi. Red Alert 2, Avril Lavigne och Warcraft III.

Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom.

Jag tror jag skrev ett liknande inlägg förra hösten. Det handlade om…hösten.

Såhär i början av september är man inte trött på hösten ännu. Frisk luft, fina träd osv… Och framför allt skogen är the place to be. Börjar automatiskt att tänka på Ensiferums ”Wanderer”. Kan nån säga hurdan sorts flöjt som används i låten?

Jag är en lat bloggare. Men jag skriver dagbok varje kväll i milin. Har inte missat en dag. Kan bli kul att läsa om 10 år!

För tillfället är det ännu loma, och Timppa är här hos mej. Crazy som alltid.

Nu är jag jägare Holmberg, och blir medicinalman i 1. Kustkompaniet. 9 månaders tjänstgöring alltså.

Det blir allt kallare, och jag måste säga att september ofta brukar vara en skön och fin månad. Promenader i skogen piggar upp kropp och själ. Hosta och halsont i flera dygn är en mindre trevlig sak…

Man utvecklas på ett speciellt sätt i milin, så det är en upplevelse i sig. Och att få komma hem och sätta rena, civila kläder på sig är fantastiskt.