en blogg

En slö och god dag igen. Jag är på slöar-spree kan man nästan säga. Nå, imoron är det dags för lite jobb. Jag är en av de lyckliga som får jobba som funktionärer i EU-valet för en saftig timlön. Benja inledde sitt jobb redan i morse.

På tal om Benja så gick jag och han och åt lunch på Pizza Service och det slutade med en ovanligt barnslig diskussion om Hollywoodfilmer. Dialogen gick ungefär såhär:

Jimmy: Jag såg en gång en film där en typ fick ett svärd i magen!

Benja: Oj liiite paha! Och ja såg en gång en film där en typ blev skjuten i huvu!

Jimmy: Oj! Va de en sån där tr-r-r-r-rrrr tjoff tjoff kaprchhh-pistol?

Benja:  jåå.. piiu pääng… och hjärnan flög ut i bitar!

… *tystnad*

Jimmy:          oho …dog han?

Det gläder mig storligen att vår övrevåning snart är helt isolerad. Detta kommer att tillåta att luckan öppnas och min kommande lya kan börja ta form på allvar. Dessutom kan jag alltså fördriva tiden på ett meningsfullt sätt om jag saknar något att göra resten av våren. Att planera ett eget rum och få inreda det är en stimulerande hobby.

I morgon blir det dock inget pysslande på vinden. Jag anordnar filmmaraton i vardagsrummet från klockan 17 till late. Alla som vill får komma med och se på Sharpe’s äventyr, en filmserie om en brittisk krigare under Napoleonkrigen. Huvudpersonen spelas av Sean Bean, för många känd som Boromir. Vaniljcokis och andra njutningsmedel erbjuds.

I skrivande stund kan jag nämna att min mage börjar blir varm. Laptopen i min famn sprider en tilltagande hetta som för tankarna till…en situation då man nyss har tappat en tallrik varm tomatsoppa över sig. Dags att resa på sig och gå till köket.

”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till köket gå.

Jag äter bröd och skinka, med ost och gurka på.”

För detaljer om vad jag har gjort det senaste dygnet, se benjas blogg. Thanx mate, de gör vi om…

Jag är trött på det mest motbjudande sättet. Känner mig frusen, orolig och en smula uppgiven. Tyskaprovet imorgon är det sista studentprovet, så efter det ska jag sannerligen unna mig en rejäl siesta.

Vägarna är torra och fina idag. Skulle vara uppfriskande att köra nånstans med bilen. Redan en joggingtur skulle göra susen, men min trötthet förbjuder mig att göra något just nu. Kanske en kvällspromenad blir aktuell.

Någon har lånat min iPod i rummet intill. Kan inte minnas att jag har Simle Plan i den, men nu spelas låten ”Take my hand tonight…our love will never die” eller nå’t via cd-spelare. Ärrh, alla låtar stör mig idag. Tune it out, Igor…

Både igår och idag har jag råkat ut för specialsituationer i trafiken. Jag antar att vissa händelser ger nyttiga lärdomar. Alla som har körkort råkar väl någon gång ut för adrenalinrushar och ”nära ögat”-situationer.

Igår kom jag körandes hem från Mårtensby i ca 50 km/h. Skolorna hade slutat för dagen och mängder av elever stod vid busshållplatserna i väntan på att få komma hem. Jag närmade mig övergångsstället som var tomt på folk då en unge vid ca 12 års ålder mitt i allt fick för sig att rusa ut över vägen. Jag tvärnitade utan att hinna titta i backspegeln.

Som tur hann pojken över vägen, och ingen bil fanns bakom mig. Jag fortsatte färden skakande på huvudet. Visst är barn oberäkneliga, men den där spurten var garanterat något av det farligaste jag har sett någon göra i trafiken. Det skulle väl ha varit mitt fel om han hade blivit köttfärs på skyddsvägen…

Idag körde jag bergull till vindsbygget från järnaffären till vår gård. Det ryms bara två säckar i bilen, så jag körde allt som allt två gånger fram och tillbaka. Färden är bara ungefär en kilometer, men mycket kan hända där också.

Jag tittade på min plånbok innan jag startade. Den är obekväm att ha i fickan, och dessutom är den tom sånär som på ett bibliotekskort, ett kvitto från McDonald’s och mitt körkort. Tanken på att ta med den var inte lockande för en så kort färd, men instinktivt pressade jag ner den i fickan ändå. Sedan körde jag iväg mot butiken.

Väl inne i butiken ställdes mina knaggliga kunskaper i finska på prov. Att beställa bergull av vissa mått och att dessutom backa in på affärens bakgård var en klumpig historia. Jag fick med mig hälften av bergullen och började köra hemåt. Då jag körde uppför en backe på landsvägen satte jag i fyran och accelererade till ca 75 km/h fast begränsningen är 60. Uppe på backen stod en polisbil.

Den hade redan stannat en annan bil, och den stod på väster sida av vägen. Jag saktade instinktivt ner och hoppades på det bästa. Jag körde lugnt förbi utan att något hände. Väl hemma lastade jag av ullen och körde iväg igen, denna gång på samma sida av vägen som polisen var.

Jaha, så var det dags. Jag vinkades in till vägkanten och vevade ner rutan. ”Onks ajokorttia? Onko turvavyö kiinni? Oletko juonut alkoholia tänään?” Som tur hade jag i alla fall körkortet med i plånboken och kunde glatt visa upp mitt fåniga foto. Jag försäkrade att jag var nykter, och fick köra iväg. Jag tittade i backspegeln, men polismannen sade: ”Det är bara att köra iväg, vi stannar alla bilar bakom dig.” Sekunden efter körde en bil förbi i full hastighet!

Grattis, herr konstapel. Om jag hade lytt din uppmaning, skulle Borgåbladet ha fått lite stoff att skriva om.

Så var det dags igen. Min dygnsrytm förskjuts ohjälpligt framåt om jag får ledigt ett par dagar. Detta kommer att leda till problem inför den sista skrivningen om jag inte tar mig i kragen.

Ofta finns det en lite röst inom mig som med jämna mellanrum säger: ”Det är dags att sova. Du ska orka med morgondagens utmaningar”. Tyvärr är rösten lätt att ignorera, och följaktligen sitter jag klarvaken och skriver. En snabb titt på kontaktlistan på msn visar att även andra har samma problem.

Det är klart att det gör ont då man offrar något för en senare belöning. De gånger som jag faktiskt går och lägger mig tidigt kan ge trefalt igen nästa dag, men att lämna ett bra spel eller en fin diskussion på nätet är inte roligt.Det är samma sak med provläsning egentligen. Det känns skönt att veta att man offrade något för att lära sig saker inför provet då man väl sitter i skolans festsal med konceptpapper framför sig. Jag ska försöka köra den här strategin inför det sista provet på måndag. Sedan kan jag vila ut efter att ha skrivit 6 ämnen på en vår.

Bäst att börja tillämpa min fina strategi direkt. Dags att lägga sig. I morgon ska jag redogöra för en dröm jag hade. Drömmen var som en liten novell. Jag kallar den ”Äppelkrigaren”.

Lediga dagar är sköna dagar. Ännu kan jag ta det lugnt; nästa prov är på måndag. Idag kommer Nik att fixa isolering på vår övervåning. Han hade inte tillräkligt med arbete på skofabriken i Österbotten, så nu har pappa anställt honom för ett par dagar. Själv ska jag också snart ta mig upp på vinden och hjälpa till.

Borgåbladet var här i morse och intervjuade Nik. Typsikt att det ska finnas en fotograf i huset just då man yrvaket vagglar omkring. Och med rufsigt hår! (oh noes) Jag svängde hastigt in i Icas rum då jag såg att vi hade besök. Där mötte mig som vanligt bilder av Tokio Hotel och Zac Efron, så valet blev enkelt: jag gick ut igen.

Senare idag blir det besök hos mommo. Jag ska köra dit med våra gardiner. Mommo skulle visst vilja göra något åt dem, vi får se vad som händer. Kaffe får jag i alla fall, så även om gardiner är tråkiga kan jag få en chans att slå mig ner vid hennes fina matbord och leta efter fel i gårdagens Borgåblad.

Jag hoppas innerligt att jag får tillfälle att spela mitt nyligen installerade Age of Empires III ikväll. För Mac! Jodå, ni hörde rätt. And it works like a charm…

En kopp kaffe eller te skulle passa som fisken i vanten. Om vi dessutom har tomat och ost kan min toast bli riktigt angenäm… Jep, jag var just och kollade i kylskåpet. Vi har tomat! Yeehaaw

Det finns märkliga sammanträffanden här i världen. Ett av de märkligaste inträffade ikväll. Jag skapade min blogg exakt samtidigt som min kusin/kaveri Benja fixade sin. Utan att veta om det skapade vi våra bloggar på samma kväll. Räkna ut sannolikheten för det den som kan.

Jag känner att det är dags att sova. Men bloggandet ger mersmak, och imorgon ska jag leverera något nytt. I den här takten kommer min blogg att fyllas i en rask takt. Till sist ett spanskt ordspråk som blivit mitt motto: ”Ett litet steg i taget, och du kommer långt!” God natt

Så var det äntligen dags. Efter två år av tvekande har jag startat en blogg. Detta kan vara början på något stort, eller så faller den i glömska om ett par veckor. Time will tell.

I skrivande stund är det snart midnatt. 18 mars. Idag skrev jag studentprovet i religion, vilket innebär att bara tyskan återstår. Efter att ha skrivit 5 ämnen börjar jag känna mej i behov av något nytt… något helt nytt. Kanske resan till Polen om en månad blir den omväxling jag söker efter.

Långa inledningar är ofta avtändande, så jag tror inte jag ska skriva så mycket mera just nu. Resten av kvällen går väl åt till att bekanta sig med bloggens möjligheter. Ha det bra.