en blogg

Det här kanske i första hand riktar sig till dej som är några år yngre än jag. Men vem vet, kanske jag lyckas få hamsterhjulen att snurra på betydligt mognare människor än jag själv med denna lilla tankeställare.

Jag har nu för tredje gången läst boken om hur irländskan Una McManus tog sig ut ur sekten ”Children of God”. Det får mig att fundera på hur mågna oskyldiga som dagligen råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det kan gälla en ockult förening, ett ”oskyldigt” bloss gräs eller allmänt ohälsosamma kontakter som senare visar sitt fula ansikte. Och då kan det vara för sent.

Jag talar delvis av egen erfarenhet då jag säger att du måste vara vaksam. Du förlorar ingenting på att verka lite misstänksam då du möter nya, okända upplevelser eller människor. Det är mångdubbelt ofarligare än att, som Una, bara lockas med i något för att livet hittills har känts så meningslöst.

Även när dina vänner börjar ge sig ut på sju famnars vatten kan det vara guld värt att du vågar konfrontera och vänligt men bestämt börja dra i nödbromsen. Inte för att du måste vara ett samvete för din kompis, utan för du säkert vill ha kvar din vän i samma skick även kommande år.

QTCCERFOTD: Jag minns att jag en gång under något möte eller dylikt ögnade igenom instrumenten på den lilla scenen. Min blick fastnade på ett gitarrfodral som verkade sådär mysigt gammalt och slitet, och på fodralet hade något klistrat en blå dekal med texten: ”Om Gud är långt borta, vem har då flyttat på sig?”

Till nästa gång

/jimster

Dags att glömma den kamouflerade vardagen och trampa omkring i bloggträsket en stund.

Jag läste en liten bok skriven av ingen mindre än Mark Levengood häromdagen. Svimma inte nu gott folk. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hans tankar om livet och hans förmåga att fånga både lärorika och dråpliga ögonblick och sedan väva samman dem i textformat. Mormodern som skramlar sin gallstensburk  i takt med radiopsalmen eller andra märkvärdiga händelser. Poängen är att det alltid finns en slutkläm att komma med då författaren beskriver en ”normi päivä”.

Jag trivs egentligen inte särskilt bra med spaningsutbildningen. En medi-US avundades min uppgift; själv tycker han det skulle vara häftigt att springa omkring och skjuta i skogen och gömma sig som ett djur. Men det finns gränser för vad som känns vettigt också. Jag sitter hellre och lär mig kanylera, mäta blodtryck och förbinda skador. STG och skyttemärke i all ära, men jag uppskattar inte tanken på det kommande plutonskjutlägret. Jag har förintat tillräkligt med ”fiender” på Syndalens sandiga åsar.

Har jag lust att bara kriga på i köld och lera hela tiden? Nä, jag längtar efter förändring helt enkelt.

Hundratio.

110.

Ett speciellt tal på många sätt. Men inte för mig. Förutom att jag snart har avtjänat halva min tid i marinen. Tiden har en förmåga att gå snabbt då man bara koncentrerar sig på nuet. Kan dock konstatera att tiden går rätt långsamt de dagar man sitter i ett litet kontor i närheten av skappare.

Denna loma smakar underbart. Tre veckor sedan jag var hemma i mitt sköna, blå rum. Jag sliter av mig uniformen, klär mig i svarta mjukisbyxor, vit wifebeater och kopplar av till tonerna av punkrock. Allt e bra, hörni!

Mitt ordförråd rostar med dagarna, men jag känner ett starkt behov av att få uttrycka mig både verbalt och skriftligt.

Dessutom börjar jag behärska Excel nu. Kan komma till nytta ifall jag vill organisera saker och ting. En inventering av allt skräp i garderoberna skulle vara på plats.

Ha de kul tills nästa uppdatering.

Mahavishnu

/Jimster

Åh, vi måste få igång RR-verksamheten igen! Tänker på alla mörka kvällar då man går uppför backen till Gesterby Missionshus. Bildörren stängs bakom mig, vinden sliter i de mörka träden. Och där inne. Där tänds ljus och vi lyssnar på Gabbe eller Pricken med gitarr, fyller i uppgifter i häftet, planerar läger och draman…

Tiden i RR var otroligt givande märker jag såhär fem år i efterskott. Tack till alla ledare som gav oss så mycket. Kanske jag och några andra en dag återupptar verksamheten antingen i Sibbo eller någon helt annanstans.

Royal Rangers – andlig, praktisk och social utveckling.

Minns ni mottot ännu?

Det finns så mycket man borde skriva ner. Så många tankar om livet som dyker upp och inte borde glömmas. Jag tror att människosläktet skulle bli bra mycket klokare om vi satsade några minuter per dag på att skriva om våra egna liv och läsa om andras. Jag tror att bloggar kan fylla en viktig uppgift i vardagen.

Jag funderar på att publicera några slumpmässiga utdrag ur min militärdagbok. Har till min egen tillfredsställelse inte missat en enda dag där. För övrigt rullar livet på i en rätt så stabil takt. Lätt att hänga med, men desto svårare att hitta nya guldgruvor. Jag skulle vilja bli bättre på bl.a. ADB, sport, löpning, språk och – hör och häpna – matlagning!

Känslor är inte att lite på, men de kan vara rätt så givande vissa stunder. Nattens känsla: nostalgi. Red Alert 2, Avril Lavigne och Warcraft III.

Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom.

Jag tror jag skrev ett liknande inlägg förra hösten. Det handlade om…hösten.

Såhär i början av september är man inte trött på hösten ännu. Frisk luft, fina träd osv… Och framför allt skogen är the place to be. Börjar automatiskt att tänka på Ensiferums ”Wanderer”. Kan nån säga hurdan sorts flöjt som används i låten?

Jag är en lat bloggare. Men jag skriver dagbok varje kväll i milin. Har inte missat en dag. Kan bli kul att läsa om 10 år!

För tillfället är det ännu loma, och Timppa är här hos mej. Crazy som alltid.

Nu är jag jägare Holmberg, och blir medicinalman i 1. Kustkompaniet. 9 månaders tjänstgöring alltså.

Det blir allt kallare, och jag måste säga att september ofta brukar vara en skön och fin månad. Promenader i skogen piggar upp kropp och själ. Hosta och halsont i flera dygn är en mindre trevlig sak…

Man utvecklas på ett speciellt sätt i milin, så det är en upplevelse i sig. Och att få komma hem och sätta rena, civila kläder på sig är fantastiskt.

Ursäkta mig, det har blivit en månads lucka sedan senast. Sitter här i rummet o har svårt att träffa tangenterna rätt. Inte fylla som för många andra finländare en fredag, utan sömnbrist. Sov ca 1 h förra natten i Syndalen.

Jag är alltså i försvarsmaktens tjänst för tillfället. 1.Kustkompaniet, andra plutonen vid Nylands Brigad.

Blod, svett, sömnbrist, muskelvärk, obekvämt stridsbälte, hetta, vattenflaskor…

Men en unik upplevelse trots allt det jobbiga. Vår pluton ska bli den bästa enligt våra utbildare. Detta innebär ett grönt inferno av drillande. Måtte knäna och psyket hålla.

FIN-SVK 5-2. Inte illa med tanke på att Slovakien börjar kämpa allt ursinnigare för att nå kvarten. (Nu måste de slå Tyskland för att klara sej vidare.)

För Lejonen gäller det att välja motståndare med omsorg; vi vill inte bli utslagna av Ivan.

—–

En rätt så svettig dag i KVS har det varit. Ultimate och touch rugby i ca 3 timmar. Lägg ännu till en mördande kvalmig luft i lärarrummet och geografiklassen och du kan imaginera. (swenglish)

—–

Kvällens åkerfutis urartade på ett rätt så roligt och avslappnat sätt. Många slumpmässiga ”högare” med riktning mot diket och åkerkanten… Kul att lira lite med gamla kaverin och elever.

—–

Kesäfiilis

Så har jag då uppnått mina mål för stunden. Och det känns åter som att utsikten på toppen såg bättre ut på vykortet. Jag hör till de människor som mår bra av att ständigt ha något problem att lösa eller mål att uppnå. Annars dör min motivation och livsaptit.

Andra skedet klappat och klart (skönt!), vitsorden som jag måste ge är genomtänkta, hyfsat med slantar kvar, garderoben full, åkerfutisen har startat, jag suktar inte efter fler prylar…Och sen då?

Nu är jag fullständigt omsluten av en bekvämlighetsbubbla, och enligt Dr. Phil, gubbar i Himalaya och mig själv är det dags att kvickt ta sig ur den i jakt på fler utmaningar.

Förresten: Perfektionism stör mig mer och mer. Folk vågar snart inte faila, utan förblir hellre passiva än att de ens försöker. X_X