en blogg

”Vart ska vi åka, Mike?” Alfred tittade uppfordrande på sin partner som just nu var långt ifrån sitt vanliga jag. Hela hans kropp knyckte i takt med att han andades i korta, ljudliga andetag.

”Först vill jag vara säker på att du verkligen såg mitt namn på den där fördömda lappen, Al.” Mike Stanton spände ögonen i sin spelkamrat som med van hand styrde paketbilen allt närmare den lilla stadens absoluta centrum. Det gamla torget.

”Lappen var handskriven och en aning skrynklig. Men det är inget snack om saken. Jag lutade mig över liket och läste ditt namn precis innan jag förstod att lämna Happy Corner innan mer trubbel var att vänta.” Alfred gav Mike en snabb blick innan han bromsade in framför ett av stadens fem trafikljus.
”Det är inte klokt! Jag har sett en hel del våldsdåd, hot och skumma meddelanden i mitt liv, Al. Oftast har det faktiskt rört sig om tomma hot framförda av galningar. Men det här känns inte som ett slumpmässigt våldsdåd. Någon försöker dra in mig i något slags bestialiskt spel, och det får mig att vilja spy. Jag har ju dragit mig tillbaka från  allt som heter brottsbekämpning!”

Männen försjönk i tystnad medan de fortsatte sin färd genom stadens mittpunkt. Ingen av dem visste vart de var på väg, men de kvittade tills vidare. Just nu kändes det mycket säkrare att röra på sig än att gå hem och vänta på flera eventuella faror. Ett mjukt, dystert regn började falla. Det enda som hördes var vindrutetorkarnas taktfasta gnissel och polissirener flera kvarter bort.

Afred svängde in på en enkelriktad gata men tvingades snart att stanna. På vänster sida stod en lastbil som tillhörde ett statligt byggbolag. Till höger hade någon parkerat sin bil så slarvigt att passagen mellan de båda fordonen var för trång. ”Bara att börja backa då”, muttrade Alfred och svängde på huvudet.

I nästa stund krossades vindrutan av ett kraftigt slag. Det sista Alfred såg var ett par svarta hanskar och ett metallföremål som blänkte av regnvatten i gatlyktans sken. Polissirenerna där borta tycktes blekna bort i natten.

Vi är en vilsen generation som växer upp.

Sedan urminnes tider har utvecklingen gått framåt, och idag gör den snabbare framsteg än någonsin. Men någonstans har vår identitet blivit efter. Det är svårt att greppa allt. Vi är inte lyckligare i genomsnitt än människor var på bronsåldern. Det hjälper inte att teknik och samhälle utvecklas om inte vi själva vet varför vi finns till. I en modern värld finns inget synligt behov av en tro på någon som vakar över oss och hela världen.

För att fylla upp tomrummet inom oss blir vi slavar under våra begär. Vi blir konsumenter. Vi ägnar tusentals timmar åt att förverkliga oss själva, bättra på våra kunskaper, rätta till vårt utseende eller göra oss beroende av saker som får oss att må lite bättre. Men gång på gång ställer vi oss frågan: ”Vad det här allt?”

Att förverkliga sig själv är en vacker tanke, och den moderna formen av detta fenomen dök upp i Europa under renässansen. Det gäller att förvalta sina talanger, förbättra sina svaga sidor och klara sig själv till hundra procent. Men hur många stackare är det inte som försöker och försöker utan att bli nöjda? Svar: alltför många.

Det är skrämmande många kristna som har infört det här tänkandet i sina liv. Plötsligt blir det andliga livet en liten utmaning. Sedan blir utmaningen ett problem. Sedan blir problemet ett tungt ok som dagligen trycker ner människan som dock försöker hålla god min. Det knepiga är som vanligt att allt kan tolkas olika.

1. Vi kan utveckla oss genom hardcoremachobibelläsning och rabblande av böner som bara kommer automatiskt utan att vi ens menar vad vi säger. Vi kan citera allt från första moseboken till David Wilkersons memoarer. Kort sagt: Vi kan piska oss blodiga framför ett krucifix utan att vi kommer ett steg närmare ett fridfullt liv. Och ändå har vi gått ”all in” för något som i grunden är rätt.

2. Vi kan slappna av i vetskapen om att vi aldrig kan göra oss förtjänta av någon slags nåd. Du kommer aldrig att förverkliga dig själv. Jag kommer inte det heller. Ingen! Oh noes? Nej, snarare pheew va skönt. Allt är betalt.

Vadå Jimmy, håller du på att tala om något slags ”cheap grace” som vissa extrema amerkaner? Nej. Grace is not cheap. It is FREE.

Nuff said.