en blogg

Vill skriva om mn vistelse i Spanien. Men vissa bokstaver gar inte att skriva, sa vi tar det da jag kommit hem.

Men aaargh, varför fattade jag inte att det jag gjorde var dumt? En ganska vanlig replik, isn’t it? Nu ska ni inte tro att jag har gått och mördat någon, men jag stannade upp och kom att tänka på en del saker.

Ofta känns det som om jag har allt under kontroll, och då går jag på livets väg med lite mindre försiktighet. Men sen mitt i allt är jag på väg ner i diket, och inser det inte förrän fötterna blir blöta. Den smala vägen kallas inte smal utan orsak.

Nå, kineserna har ett uppmuntrande ordspråk i sådana lägen. ”Det stora är inte att aldrig misslyckas, utan att resa sig varje gång man faller.”

Den för lokalbefolkningen så populära krogen ”Happy Corner” gjorde verkligen skäl för sitt namn denna lördagsafton i oktober. Med sin hemtrevliga inredning, varierande meny och framför allt sin mänskliga prislista gjorde denna krog lysande vinster, trots att den inte var lätt att hitta för nykomlingar i staden. Den låg trots allt tillräkligt nära centrum för att vara ett lätt val för varenda människa som ville unna sig något gott i sällskap av mängder av bekanta ansikten. Men många klagade på att själva byggnaden inte bara var ful som stryk; det var också svårt att hitta den  mörka, bastanta ekdörren som ledde in till sorlet och värmen där inne.

Denna kväll fanns det inte en enda servitör som kunde stå lutad mot en vägg för att växla några ord med en stamkund. Kommersen i lokalen var i full gång, och särskilt kökspersonalen genomled flera timmar av oavbrutet, fartfyllt arbete. Krogens dämpade belysning och mörka inredning i gammalt ädelträ gjorde att folk kände sig trygga och ofta glömde att deras skvaller och struntprat kunde höras längre än sikten tillät. Det vanliga skämtet bland gästerna var att personalen i ”Happy Corner” visste mer om invånarna än Gud själv.

Vid ett av de många runda borden satt tre män och två kvinnor och spelade kort i utomordentligt snabb takt. Deras händer kastade ut kort så snabbt att man kunde vänta sig att ett glas snart skulle vältas och sprida ut sitt innehåll över alltsammans. Mitt i allt samlade en av männen in korten och flinade retsamt.

- Det ser ut som om du inte riktigt hänger med, Mike.  Femte förlusten i rad. På samma kväll! Haha!

Hastigt delades en ny omgång kort ut och spelet fortsatte. ”Fördömt, jag var ju faktiskt inte koncentrerad”, tänkte Mike. Först hade hans vänstra fot just rört vid unga June Mansons, vilket hade resulterat i att bådas fötter hastigt drog sig undan. Och ett ögonblick senare hade hans högra knä vidrört den betydligt äldre damen Cate Wilsons lår, vilket hon besvarade med att ivrigt le tillbaks med sin ungdoms vackraste grimas. Mikes reaktion var mindre diskret denna gång, och han svor över att ha dragit till sig den haggans uppmärksamhet. Dessutom hade han långa ben, vilket gjorde att han nu befann sig i en obekväm situation: hans fötters tillbakadragande gjorde så att knäna höjdes och nu vilade mot den hårda bordskanten.

Plötsligt kunde spelarna höra hur ljudnivån stadigt minskade i rummet. Till sist hördes bara enstaka viskningar, och några personer vände sig uppfodrande mot krogens mitt för att ta reda på vad som hade hänt. Mike Stanton, mannen med de långa benen, kände på sig att det hade hänt mer än en vanlig incident. De få servitörer som syntes var bleka och verkade försöka göra sig osynliga mot väggen.  För första gången på åratal kände Mike lukten av fara.

En viktig egenskap för att utvecklas är att följa goda exempel, eller föredömen om ni så vill. Vi vill gärna bli bättre på det ena och det andra, men oftast skapas förbättringslängtan först då någon annan trampar upp en stig framför oss.

Detta torde innebära att även negativ utveckling föjler samma regler. En dålig vana smittar lätt av sig i familjen, bland vänner osv. Hur som helst, min point är att vi människor är benägna att jämföra oss med andra.

Ordspråksboken säger: ”Se på myran, du late.” Det låter som en uppmaning att ta efter ett gott exempel, vilket säkert är okej. Men att börja jämföra sig med andra i detalj har visat sig vara ödesdigert. Man ger självförtroendet ett järnhårt motstånd som i längden blir omöjligt att besegra.

Varför ska vi inte jämföra oss med andra då? Svaret är enkelt; det piskar oss att prestera något som vi inte kan göra lika bra som exemplet. Har du någonsin sett en kopia som är skarpare än originalet? Visst kan vi se en fotbollsspelare och sedan börja hårdträna, men vi kanske aldrig kan göra fotboll till samma glädje i våra liv som i spelarens.

Det är onödigt att försöka passa in överallt och försöka bräcka alla polare i allt. Utveckla just det som du blir lycklig av, och gör det utan prestationsångest. Du är bra som du är, och de som inte fattar det ska du inte lyssna på. Sen är det ju inget fel med att göra bra ifrån sig; det sköter sig självt utan att du behöver svettas blod. Trots allt är vi alla vinnare, elitsoldater i ett slag som redan är vänt till vår fördel. Ta ut det bästa av livet med det du har, och var tacksam över att du är ett original.

När vi inser detta kan lyckan börja smyga sig in i våra liv sådär obemärkt. peace

Nu serveras ett vanligt, vardagligt dagboksliknande inlägg om min senaste vecka. Har alltså varit på resa till Storefjells pampiga hotell i Norge. Söndag-söndag blev det.

Har tagit ut det mesta av livet på Viking Line, i bussen, på rastplatser, ute i fjällen och i själva hotellet givetvis. Vad sägs om att sitta i en mycket varm bubbelpool utomhus medan snöflingorna dalar med på huvudet? Eller att fritt få äta så mycket lyxmat du orkar? Och femstjärnig service och fantastisk utsikt? Oslagbart.

Jag tror jag har slagit något slags personligt rekord. Inte sedan Eurocamp 2007 har jag sovit så här lite per natt. Vi spelade Uno precis varenda kväll, men jag orkade trots allt gå på  bibelstudiet på morgnarna. Fick lyssna på gammelfarbror Henrys tankar, och det gav mig gnista. Möteskulturen på hans resor skulle jag gärna vilja anamma till vårt ungdomsarbete.

Jag har hunnit skaffa böcker på Åhléns. En bok om blixtkrig till mej, och något liknande till Benja. Höa. En tupplur vore najz.

Jag är trött, men på ett nytt sätt. Tröttheten sitter inte i ögonen, utan i hela kroppen. Jag gungar av och an som på en båt. Precisionen är dålig då jag försöker träffa tangenterna. Musiken i bakgrunden känns främmande. Snart lasagne.

Går kaffe att tvätta bort från ett par ljusa jeans? help

”ALIEN”  skränar jag tyst för mig själv då någon loggar in på msn. Ljudet påminner om en laserpistol från ett dataspel anno 1996. Men hey, ingen vill tala med Jimster ikväll. Och inte igår heller. Helt enkelt för att jag inte skriver dussintals smileys och frågar ”hur e de”  konstant. Ganska skönt att slippa artighetsfraser. Hellre talar man med gamla vänner på ett mera naturligt sätt.

Jag har fått förlängt kontrakt med skolan. Jag behövs 2 veckor till. Cha-chinnggg. Jag gillar mitt jobb och människorna där. Life’s good.

Ska snart till den årliga Norgeresan för en vecka. Lyxmat, fjällvandringar och bussresor väntar. Och druvsocker, som behövs för maximal prestation inbillar jag mej.

Kvällens låt: Stereophonics- Nothing Compares To You

Det var inte många som lade märke till den illa medfarna Toyotan som svängde in genom en öppen grind på  St: Paul’s Street klockan 22.10 på söndagskvällen. Den undermåligt upplysta gården var omgiven av lummiga ekar och  skyddad av ett högt staket av smidesjärn. Föraren klev ut och gick med långa, tysta steg mot själva huset, som också var mörklagt. Mannen rörde sig så diskret att han nästan verkade sväva över marken.

Han brydde sig inte om att knacka; uppenbarligen var hans besök väl förberett. Inne i själva byggnaden mynnade tamburen genast ut i en hall med högt tak och en trätrappa som ledde upp till övervåningen. Endast små strimmor av ljus nådde ner till golvet genom några fönster där uppe. Träet i golvet var gammalt och torrt, men knakade inte det minsta då mannen med bestämda steg började sin färd uppför trappan.

Ovanvåningen var i själva verket en enda lång cirkelformad korridor med dörrar på sidorna. Den som stod vid räcket där uppe kunde med lätthet övervaka aulan där nere. Förutsatt att någon verkligen stod där. Men husets enda riktiga invånare satt och rökte vid skrivbordet i  ett litet rum.  Med en flämtande fotogenlampa som enda belysning satt hon djupt försjunken i sina tankar. Hon hörde inte ens att dörren sakta gled upp bakom henne.

Sedan hände allt mycket raskt. Då dörren öppnades helt förändrades skuggorna på väggarna, och detta fick den gamla kvinnan att vända sig om med ett ryck. Innan hon hann göra något mer tog främlingen tag i henne och slängde ner henne på golvet för att sedan försvinna tillbaka ut i korridoren, tyst som en jättelik katt. Kvinnnan stod nu darrande på knä och tittade ut genom dörren. Lampan tycktes brinna ännu svagare. Hon kände primitiv skräck sätta klorna i henne, och det sista hon någonsin upplevde var en brännande smärta i överkroppen. Sedan sjönk hon ihop på samma golv, alltjämt kramande en liten papperslapp i handen.

Lappen  var skrynklig och skulle lätt ha kunnat tas för en använd näsduk eller en sida ur ett gammalt skolhäfte. Men på lappen fanns fyra ord skrivna. Ord som skulle betyda skillnad mellan liv och död.

Radio X3M hade ett litet reportage om situationen i Palestina/Israel. Skål för medias objektivitet:

Israels armé är brutal, hänsynslös och hämnas för ingenting. Inga krigslagar följs. De använder civila palestinier som människosköld. De bombar områden fulla med oskyldiga människor. Palestinierna är rädda och förstår inte varför de inte får leva i fred. Hela tiden ska Israel och resten av dess sionistiska bundsförvanter omöjliggöra peace i Mellanöstern. Jahhaa.

Nu ska vi sakta men säkert syna dessa påståenden i sömmarna.

-Israels armé är brutal. Okej. Vilken modern stat vill INTE ha en respektingivande styrka? Är det inte försvarets uppgift att bruka våld?

Den är hänsyslös och hämnas för ingenting. INGENTING!! Yeah right… Israel har aldrig provocerats, va? Fel. Sedan 1948 har den moderna staten Israel fått utkämpa många försvarskrig för sin existens. Ännu idag finns det många länder som öppet önskar att Israel ska förintas. Palestinska ”fredskämpar” skjuter ideligen raketer in i städer för att skapa skräck och instabilitet. Men så fort Israels flygvapen raderar ett palestinskt terrornäste fördömer omvärlden det.

Inga krigslagar följs. Sägs det. Och ändå byter Israel ut tillfångatagna palestinska mördare mot en _död_ israelisk soldat, bara för att ”kaveria ei jätetä”. Det är ju för farao hyggligt, om man jämför med Hamas, som skjuter knäskålarna av sina egna vid behov.

Och förresten…hur paradoxalt är det inte att det finns lagar för krig? Om jag ledde ett land i krig skulle jag försöka förstöra så mycket jag bara hinner, om det ändå handlar om att döda. Om stater ändå väntas följa krigslagar, kan man ju lika väl förbjuda krig i FN. Ta-daa! Alltså: vem förväntar sig att det inte förekommer ohyggligheter i krig? Let’s face it; krig gör ont.

Israel använder människor som sköldar. Håhåå, som om inte araberna gör det? Det finns det faktiskt bevis på, till skillnad från ovannämnda påstående. Palestinierna befäster till och med barnsjukhus och använder dessa byggnader som högkvarter. Så när Israel angriper ett ”oskyldigt” sjukhus fördömer världen hela saken igen. Dessutom är det allmän känt att ”frihetskrigarna” ställer sina raketramper rakt i täta bostadsområden. Hur ska Israel komma åt dessa utan att civila skadas? Kan Obama svara på det?

Jaja, jag är inte helt opartisk. Men eftersom Palestina öppet har allierat sig med journalister måste någon få skapa balans genom att tjata på sin blogg. Någon sade: ”Palestinierna gömmer sig bakom två sköldar: den ena är civila människor, den andra är västvärldens liberala press.”

Rubriken är en låt av Opeth. bästa höstlåten enligt mej. Jag tror jag lyssnade på den för mycket förra året, för mitt undermedvetna börjar med våldsam kraft påminna mej om höst. 

Jag går och väntar på en kall och frisk höstdag med lagom mycket moln, men ingen nederbörd. Dendär doften av skog som sakta börjar inse att frosten vill göra entré…

Höst är kanske lite som muskelvärk eller studiematerial; först vill man ha det men efter ett tag tröttnar man.

Ärgh, nu tänkte jag flumma ihop ett inlägg igen då. ihop. khih.

Trodde aldrig att stunderna i avdelningen för specialelever i skolan kunde vara de mest givande.

Sällan har jag blivit så mjukis bara av att tala om glass med en liten elev. Sällan har jag funderat på vad det kan kosta att vara annorlunda i högstadiet. Sällan har jag alls insett vilken fin stämning det råder i en liten grupp som består av ungdomar med vitt skilda bakgrunder.

Tro mig, en timme som speciallärare förändrade min attityd. Jag påmindes igen om att det inte alltid är de yttre filéerna som räknas. Vem som helst kan göra vad som helst. Nästa gång jag möter gruppen lovade jag att dricka kaffe och spela Blokus med dem. Tänk att mitt favoritspel fanns där av alla platser.

Jag lär mig mycket om människor under dagarna i Kungsvägens skola. Jag träffar på morgontrötta rökare, överdrivet självsäkra 15-åringar, glada lärare, förgrymmade lärare, lärare som tålmodigt väntar i kön framför kopieringsmaskinen. Och elever som jag aldrig kommer att minnas namnet på, men som ändå kan göra min dag.

Mitt livs enda problem ikväll är att jag inte lyckades spela VHS via SmartBoard. Nu får morgondagens klasser tålmodigt lyssna på farbror Jimster utan att se på film.

Visste ni förresten att Tyskland hade planer på att ockupera Sverige redan 1941?