en blogg

Tänk dej följande nödsituation: Ett flygplan kraschar ute i Stilla havet. Ombord finns

2 engelska män 1 engelsk kvinna

2 japanska män 1 japansk kvinna

2 kinesiska män 1 kinesisk kvinna

2 irländska män 1 irländs kvinna

2 tyska män 1 tysk kvinna

2 bulgariska män 1 bulgarisk kvinna

2 italienska män 1 italiensk kvinna

2 grekiska män 1 grekisk kvinna

Alla dessa grupper hamnar på varsin liten obebodd ö.  Efter en vecka har situationen utvecklats såhär:

Japanerna har faxat Tokyo i väntan på instruktioner.

De tyska männen har ordnat ett exakt tidsschema för att uppvakta den tyska kvinnan.

De kinesiska männen har öppnat ett tvätteri, en restaurang och en bokhandel samt gjort den kinesiska kvinnan gravid för att på sikt få mer arbetskraft.

De engelska männen väntar fortfarande på att den andre ska presentera honom för den engelska kvinnan.

Den ena italienske mannen skjuter den andre för att få vara ifred med den italienska kvinnan.

De två grekiska männen sover tillsammans och den grekiska kvinnan kokar mat åt dem.

De irländska männen vet inte hur många kvinnor det finns på deras ö, eftersom de gick i dimman efter tre liter självgjord kokoswhisky. De tröstar sig med att engelsmännen inte heller har det så kul.

De bulgariska männen tittar först länge på det ändlösa, blå havet och sedan på den bulgariska kvinnan – och börjar simma.

snipp snapp snut. Så var dagens rasistiska, trångsynta, och mediokra berättelse slut.

*KRANJUSSSK*

Ungefär sådär låter det då Jimster återvänder till sin stol efter många dagars vistelse på Svartholmen.

Alltså joo nej, Svartis e helt enkelt kung. Man har så kul man gör det, och med bl.a. Timppa och småkusinen Johannes i samma rum förvandlas attityden, fantasin och allt man gör till något bättre. Några exempel:

-vi tömde vessorna tre gånger och tyckte de va helt kul

- vi började och avslutade dagen med strong bön

- vi fiskade på natten och spelade baseball  med skräpfisk

- vi badade bastu lite nu som då. Tre gånger på ett dygn till exempel.

Wau, korvsoppa med rågbröd är förresten mitt favoritkäk just nu. Ofta går man ner i vikt under långa vistelser på svartholmen, men nu känner jag mig biffigare än på länge. Kan bero på mycket bärande både på jobbet och på lägret. Dessutom övade timppa sig på att stå på händer på mina axlar…

Jag gillar dendär attityden som får människor att göra sådär smått radikala saker utan att vara jobbigt pedantiska eller perfektionistiska. Petri & co. lyckas med detta i skivan ”Ainutlaatuinen”. Ett rakt och osminkat kristet budskap.

Kaffe med grädde är sagolikt gott. Passar bra att dricka med Demon Hunter i bakgrunden.

Emellanåt känns det som om egoismen är den enda konstanta drivkraften vi människor har. Visst är vi alla generösa då och då, men trots att man anstränger sig för att bara hjälpa till märker man snabbt att det finns en baktanke; man kan ju själv vinna på det hela!

Naturligtvis behöver det inte vara fel med att jag själv vinner på affären, men mitt samvete säger ändå ifrån då jag upptäcker att jag t.ex. ger någon en vänlig komplimang för att i nästa stund be personen om en tjänst. Renodlad goodwill är en bristvara i dessa dagar, och jag själv är emellanåt ett lysande exempel på detta.

På tal om komplimanger så slog det mig att jag i 70% av fallen håller inne med att ge folk beröm. Även om någon helt klart förtjänar det. Det måste vara något slags inre instinkt som säger mig att personen kan bli en smula mallig i fortsättningen om jag berömmer, trots att det inte alls är så. Fast enligt en instruktionsbok i retorik hamnar den som ger beröm ofta i psykiskt underläge. Personen man försöker uppmuntra kan vara för stolt för att ta emot berömmet, vilken kan få honom att verka ovanligt nonchalant eller rent av avspisande. Följd: någon kan vänta sig en julklapp mindre.

Det andra diket blir ju förstås om man helt enkelt brer på för mycket. Då kan det bli inflation på omtanke, vilket i vissa fall blir ödesdigert. Man måste ju lära folk att stå på egna ben, vetja. Människor som gör sig beroende av andras bedömningar brukar utmärka sig genom att mässa på om sina dåliga sidor och ständigt kommentera hur ”uselt” de utför sina handlingar, i hopp om att få folk att säga: ”men det där stämmer inte; du är ju jättebra! helt bäst.” Problemet är att vi inte vill höra samma människa hacka ner på sig själv hela tiden. För risken finns att vi börjar hålla med.

En slö och god dag igen. Jag är på slöar-spree kan man nästan säga. Nå, imoron är det dags för lite jobb. Jag är en av de lyckliga som får jobba som funktionärer i EU-valet för en saftig timlön. Benja inledde sitt jobb redan i morse.

På tal om Benja så gick jag och han och åt lunch på Pizza Service och det slutade med en ovanligt barnslig diskussion om Hollywoodfilmer. Dialogen gick ungefär såhär:

Jimmy: Jag såg en gång en film där en typ fick ett svärd i magen!

Benja: Oj liiite paha! Och ja såg en gång en film där en typ blev skjuten i huvu!

Jimmy: Oj! Va de en sån där tr-r-r-r-rrrr tjoff tjoff kaprchhh-pistol?

Benja:  jåå.. piiu pääng… och hjärnan flög ut i bitar!

… *tystnad*

Jimmy:          oho …dog han?

Whoa, vilken bra kväll det var igår. Jag, Kalevi och Ilpo åkte ti Hesa för att se på Änglar & demoner. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta bakåtlutad i framsätet och sjunga med för fullt i Septembers ”Satellite” på motorvägen. Och när vi kom in mot centrum kom en sång som verkligen satte fart på min lust att sjunga med: Feuer Frei! *bängbäng*

Kalevi kan det här med att hitta bra billåtar. Och filmen var bättre än jag vågat hoppas på. Boken höjde ribban rejält – läs den…! Ähh, hur skriver man ett pratminus med PC? Kan någon berätta?

Efter två köttpiroger (har ätit många av dom på sistone) får jag en sån där fiilis att nu vill ja ut ti skogen för att sitta och titta på kvällssolen över ett kalhygge. Okej, det beror nog inte så mycket på maten. Har varit ute rätt mycket idag och jag hoppas på en solbränna så småningom.

Johannes L hörde av sig idag och de va kul. Tänään jäljellä 45, sa han. Och man ska int hamna i 1 Kust i Dragsvik om man int vill sitta inne nästan hela tiden.

Efter diverse svårigheter har jag nu tillgång till bloggen igen. vad ska jag skriva om…*mummel*… Denna gång ska jag plädera om fördelarna med en aktiv livsföring.

Att röra på sig är ofta kul. I alla fall efteråt. Ju aktivare bollsport, desto mer anstränger man sig. Dessutom märker man inte hur mycket man kutar omkring om man samtidigt har roligt med laget.

Vad jag däremot har saknat förr är dendär hälsosamma(?) joggingrundan de dagar som man inte kan sporta på annat sätt. Någon sade såhär: ”Om jag nånsin ser en leende joggare ska jag överväga saken.”

Nuförtiden är det dock inte mycket i mig som misstycker om jag helt enkelt ger mig ut på en runda. Även om det inte är den mest aktiva sporten (man kan bränna lika många kalorier genom att promenera) får man ändå känslan av att ha tuktat köttet en stund.

Att springa med en kompis gör det hela mångdubbelt trevligare. Man kan småprata, vilket gör att vägen känns kortare. Musik i öronen går också bra, men nackdelen är att både forsande bäckar, fågelsång och plingande cyklister filtreras bort.

Den senaste veckan har det inte gått en dag utan att jag har kommit hem med ett ansträngt utseende. På något sätt har jag lyckats träna mig fast jag inte ens beslutat att springa iväg. Vedhuggning i det varma vädret med gassande sol är exempel.

Detta har resulterat i bättre flås, ökad aptit och värk lite här och där. Särskilt fotboll kan varmt rekommenderas om du vill uppnå nämnda symptom. Tack till Summer Challenge för en god match sent på kvällen.

Och till sist: Mårran kommer.

Jahh, äntligen e de dags. Nu börjar skutan gå på rätt köl igen.Studenten klappad och klar. Planer för studier och värnplikt uppgjorda. Sommaren närmar sej. Ny favoritlåt hittad. En riktit bra fiilis ska jag säga dig. På lördag blir det grillfest med ungdomssamlingen. Avslutning för denna säsong. Jag ska ta mej grillkött, cokis och  champinjoner fyllda med smältost. yarr

…för de va ett tag sedan ja skrev här. En del har hänt sen senast, bland annat den efterlängtade Polenresan. I brist på skrivinspriration hänvisar jag till gruppens reseblogg: sibbogymnasium.blogspot.com
Vi fick uppleva mycket nytt och minnesvärt. Birkenau är otroligt stort, bara så ni vet. Polen är billigt, till och med turistfällorna har hyfsade priser och härlig mat.

Mitt roliga äventyr blev ett par dygns smärtfylld kamp då vi kom till Litauen. Jag blev antagligen matförgiftad, vilket innebar feber, frossa och magsmärtor som återkom var femte minut. Men nu mår jag bättre, och inget ont som inte har något gott med sig: jag sparade en stor del av mina slantar eftersom jag inte klarade av att resa mig för att gå till Tax Free på färjan. Yay!

En rätt så kall och mulen dag är det, men våren vinner ändå på många fronter. Jag hörde sjöfåglar för första gången på länge igår. Vägarna blir allt torrare och i dikena forsar vattnet för fullt, för att inte nämna vattenmassorna i  Sibbo å.Dessutom har mina bevingade plågoandar återvänt (hahhaa nej, jag talar inte om andliga varelser). Småfåglarna sätter igång med sina läten som inte låter något vidare kl 6 på morgonen. Det jobbiga är att deras sånger är föga varierande.     Förutom fågelskrän finns det också nackdelar i form av plötsliga väderförändringar och att hundskiten från vintern börjar tina upp längs alla vägkanter. Dessutom börjar vissa grannungar leka med sina mopon, och de tycks inte våga sig längre bort än vägen utanför vårt vardagsrum. Resultat? Störande.     Men trots allt är våren nästan min favoritårstid. Värme, födelsedag, frisk luft och påsk. Optimism, skulle man kunna kalla dagens känsla. 

Tack vare min klasskaveri Frasse har jag fått reda på en rolig hemsida:  www.onodiginformation.se

Där framkommer fakta som inkluderar att koalans blintarm är sju meter lång,  att Elvis var blond mycket annat onödigt.