En gång marscherade jag hem från Syndalen med spanarna. Dom hade bara sin päiväreppu på ryggen. Jag hade full fältutrustning och M-91-skaftkängor utan innersulor. Resultat: plågade fötter redan efter 3 km. Det återstod ca 25.
Men i år är det loma på allvar. Såhär goda dägär är rätt så sällsynta nuförtiden. God jul till alla som läser detta.
Det smakar bra att sova till kl 10.00 efter en tent. Jag läste en relativt krånglig bok på engelska och märkte direkt att mina kuskaper i detta språk för närvarande är tämligen rostiga. Trots mitt knappa ordförråd måste en del av texten ha fastnat, för tenten kändes nästan för lätt!
Jag sitter min vana troget och bloggar på Halmvägen. Kaffemuggen är med. Idag blir det att köra till Borgå. Fröken kläddesigner väntar vid simhallen. Vi ska se om jag har en chans att hålla hennes takt i bassängen. Jag har smygövat i Kervo simhall med US Varis.
Jag känner ett behov av att blogga lite om mitt huvudämne. Dessutom vill jag testa WordPress.
Följd: Jag kommer att starta en extra blogg som mest ska handla om blinda fläckar i historien. Eller helt enkelt om händelser som jag tycker förtjänar att uppmärksammas från ett annat perspektiv. Jag vill inte spamma min privata blogg med en massa hissa i onödan.
Ha en bra dag!
Mvh Jimmy
Finlands förflutna är en blandning av krig, nödår, ära, integration, ockupation, stolthet och hårt arbete. ”Finlands” gränser har gång på gång ritats om, och att definiera vad som egentligen har varit Finland är ett träsk för sig.
Det är lätt att som finlandssvensk ibland missunna sig själv att vara stolt över sitt land, eller sin identitet som finländare. Inte för att vi själva förnekar det, utan för att vi som grupp ofta får höra att vi inte riktigt är lika patriotiska eller ”fosterländska” som våra bröder i Jyväskylä. Till exempel fick vi som stod på Salutorget höra att ”hurrina” fick på käften då Finland hade slagit Sverige i hockeyfinalen.
Ju mer man läser om det, desto mer osannolikt verkar det att vi faktiskt lyckades behålla vår självständighet under 1900-talet. Om inte den krigstida generationen hade offrat så mycket kunde vi mycket väl ha krossats som nation för att aldrig mera återuppstå. Om inte vi är redo att dö för någonting, vad är då värt att leva för ?
94 år är ingen lång tid. Jag tror att vårt unga land ännu har en hel del att lära sig, och en hel del förflutet att göra upp med. Ännu en av många orsaker till att studera historia.
Längesen jag har varit både fysiskt, psykiskt och socialt utmattad på samma gång. Störande att jag inte kan vara alla människor till lags på en gång trots att det ibland förväntas. ”Den som är vän med alla är inte vän med någon” är ett lite väl provokativt talesätt, men stundvis förstår vi innebörden av det.
Livet är en vandring, och det hör till vandringen att lite svårigheter uppstår. Desto skönare att lämna problemen vid vägkanten i stället för att bära dom vidare tycker jag.
Nu ska jag lämna alla andra löjliga problem och fokusera på min tentbok. Åtminstone den borde det gå att förstå sig på.
Att komma hem till Halmvägen (mitt återkommande namn för familjens egnahemshus) och bara sätta sig ned med studier och varmt kaffe är ibland veckans höjdpunkt.
Jag rör om i brasan, men också i mina tankar. Vissa rum ger ovanligt mycket inspiration eller trivselkänsla. Man behöver inte vara en anhängare av New Age för att inse det.
För varje sida av tentboken jag läser stannar jag upp och låter informationen leda tankarna vidare. Plötsligt slår det mig att jag kanske har hittat något att skriva min kand om. Jag får nästan lust att börja söka efter material redan. Får se…
Just nu ser jag fram emot ett lugnt veckoslut. Kämppän är full av förberedelser inför måndagens bal. Bianca, Emmy och Caro vänder väl upp och ner på hela lägenheten. Det är okej så länge jag får läsa här hemma i lugn och ro. Ca 600 sidor återstår.
Senare ikväll väntar bastubad och Helenius kamp mot Dereck Chisora.
Jag har bränt en cd med några favoritlåtar. Kul att köra dom med ordentligt sound i vardagsrummet. J-Lo, Shakira, Lady Antebellum och ögongodiset Gabriella Cilmi.
Mina vänner,
livet är fullt av vändpunkter. Oftast inser vi saker plötsligt och helt oväntat trots att tendenser till det har funnits under ytan en längre tid. Ibland är en vändpunkt den nya idén du får efter att ha tänt en brasa och druckit en mugg nykokat kaffe.
Jag ser studier som en bisyssla. Det är fantastiskt givande att utbilda sig, men vi får inte glömma att det som är själva livet ofta skjuts upp med ursäkten om att livet inte kan börja förrän du är utexaminerad. När jag tänker efter har jag levt enligt det mönstret en stor del av mitt myndiga liv.
I gymnasiet väntade Livet på mig efter studenten.
Efter studenten väntade Livet på mig efter att jag på ett eller annat sätt skulle klara av värnplikten.
Efter Dragsvik insåg jag att Livet är här och nu.
Därför kan jag inte till 100% fokusera på att göra uppoffringar nu för att senare få det bättre. Jag vill leva. Det ska gå att nå framgång samtidigt som varje dag är en fest i sig. Punkt.
Nu till det riktiga inlägget.
Jag blir uppriktigt sagt en aning besviken då jag analyserar målmedvetna arbetshästar till människor. Visst, dom får sina studiepoäng, uppnår sina mål och missar aldrig en deadline. MEN…
Hur mycket är det värt om dessa personer aldrig kan göra någonting oplanerat eller för en dag dansa efter någon annans pipa?
Tänker dom aldrig på hur mycket deras närmaste måste kompromissa och offra för att inte göra sin store kamrat irriterad?
Har dom aldrig tid att stanna upp och kasta en sten i vattnet och bara iaktta ringarna på ytan?
Har dom någonsin bitit ihop och låtit en annan människa ta en större bit av kakan för en gångs skull?
Vad tror du att i längden är en bättre investering: Att stenhårt köra igenom livet på sitt eget sätt eller att ta upp passagerare och tillsammans förundras över det oförutsägbara äventyr som vi kallar LIVET?
Jag hade bestämt mig. Torsdag ska bli ett undantag för denna månad; det ska bli en dag utan måsten. Inga ärenden till posten, ingen att hämta med bil på utsatt tid, inget släpande av tvättmaskiner eller något annat slitsamt. Jag rensade i min kalender och skrev ”LOMAPÄIVÄ”.
På en ledig dag ska man förstås sova gott och länge. Alltför tidigt hörs ett rytmiskt hamrande utan like. Det lät som om grannen slog på ett plastlock med enorm intensitet. Ojludet forstsatte en god stund. Kranar skvalade. Jag uthärdade det ovanligt högljudda oväsendet och ville somna om. Jag sov inte särskilt djupt efter detta, och då jag slog upp ögonen tittade jag ut.
Dagens enda planerade händelse gick om intet; ingen vill spela frisbeegolf i regn och hård vind.
Så nu blir det att fara på pizza med the mighty BG. Senare möjligen Munchkin i Träsk.
Jag är, som så många andra, rätt så irriterad på hur ekonomin sköts inom EU och hela världen för den delen.
I stället för att bara klaga på våra lata greker och ständigt odugliga italienare tänkte jag diskutera fördelarna med en modern Kalmarunion. (fram med era gamla hissahäften)
Att skapa en egen nordisk stat kunde medföra stora fördelar i dagens globliserade värld. Gunnar Wetterberg (svensk samhällsdebattör) har kommit fram till ganska fascinerande slutsatser då han talar för ett ökat nordiskt samarbete.
Tidernas mest populäre finländare någonsin, Marskalk C.G. Mannerheim, talade för en gemensam nordisk utrikespolitik åren före andra världskriget bröt ut. Hans plan var enkel och hade passat den rådande tidsandan; Europa befann sig i en turbulent situation och hoten från både öster och söder var synnerligen påtagliga. Tror du att Hitler eller Stalin hade vågat angripa ett enat Norden?
Jag citerar Wetterberg:
”En nordisk union skulle bli världens tionde största ekonomi, rejält före till exempel Ryssland och Brasilien. Norden skulle då ha en given plats vid de stora internationella rådslagen. I EU kunde de nordiska länderna med större tyngd hävda nordiska värden. /…/ Fördelarna med ett enande är i dag så stora att politikerna bör göra allvar av en ny Kalmarunion.”
En enhetlig stat skulle väl ingen gå med på, men tänk dej en förbundsstat med roterande överhuvud från ett nordiskt land i taget. Ungefär som Malaysia, där sju sultaner turvis innehar makten.
Jag ser gärna att FInland tar sig ur EMU och alla sydeuropeiska veklingars misskötta affärer om alternativet är en nordisk union av något slag. Alexander Stubb borde bekanta sig med tanken innan han nästa gång gör bort sig inför Nordens ministrar.
Låt medelhavsländerna gå i konkurs och odla sina utsökta oliver i fred. Om de på allvar inte vill sköta sig som EU förväntar sig ska de väl få göra som de vill.
Roman Gulik och hans glada gäng har än en gång anlänt till lilla Nickby. Jag var proppmätt då jag besökte dem, vilket man inte ska vara. De hälsade mig varmt välkommen och serverade mig två tallrikar mat. Gott, men svårt att få ner i den redan fulla magen.
Roman är en man med kontakter. Mer än så behöver jag inte säga just nu. Borde lära mig ryska och joina hans smått otroliga idéer. Han kan flytande engelska till skillnad från de andra. Riktigt kul att ändå kommunicera med dem.
Jag blev tillsagd att sätta mig ner och tala med de ryska flickorna. De serverade te åt mej och ställde frågor på sin ryska engleska. ”In Russia the girls take care of the boys” sa dom. Det var i början en smula obekvämt med all service, kände mig inte värd det.
Trevlig porukka är det alltså. Väldigt olik oss finländare. Imoron ska vi ha party för Roman fyller 40 år. Dags att lära sig gratta på ryska.
Dasvidanja!
Ett nytt inlägg ska skrivas. Ostrukturerat.
Jag undrar om man ännu om 50 år har möjlighet att gräva i gamla bloggar i cyberrymden? Framtidens historiker kommer i så fall att ha oändligt med källor att hänvisa till.
Idag har jag lett ett möte i min hemförsamling. Predikan var något man minns; far min talade om varför män hatar att gå i kyrkan. Det var skönt att få de feminina dragen identifierade, och all forskning tycks stämma: kvinnlig dominans har satt sina spår i gudstjänstkulturen. www.sibbobetania.fi är värt ett besök ifall du vill höra den något vilda predikan. Rekommenderas! 100% asiaa, inget flum.
Jag körde söderut på eftermiddagen. Jag grattade min nu 21-årige kusin och fick tillbaka min telefon som tack.
Sedan var jag i många timmar upptagen med hisnande bataljer i spelet Munchkin med mina tre småkusiner. Jag gillar att vara där nere i Träsk(et). En hyvens familj didär Grönroosarna!
”When stressed, men tend to isolate themselves.”
Citat ur den läsvärda boken ”Why men hate going to church”.
Ensam är svag. Fruktansvärt svag och bräcklig. Det är inte ens värt att pröva på att klara sej själv rent socialt. Coolhetsfaktorn i all ära. Jag har sett alltför många bittra, cyniska och inåtvända höstdeppare redan.
Skärpning i ledet gott folk. Stig fram och säg som det är. Sluta yra.
