en blogg

God kväll! Sitter för tillfället i en lummig trädgård någonstans i mitten av Gotland och njuter av kvällsluften och gratis wlan.

Konstigt att man här av alla platser blir så inspirerad angående sin hemkommuns framtid. Med tanke på Sibbos tillväxtpotential ser framtiden ljus ut för församlingen. I Hesa vill jag nog studera, men… Hellre sku jag vilja arbeta där hemma och se hur det blir med alla ”nya” barn och ungdomar som vi kommit i kontakt med.

Jep jep, ja far söderut för en forthnight. Sku löna sig att överleva 8 flygresor med bl.a. Ethiopian Airlines och Precision Air. Rutten blir: Helsingfors-Arlanda-Addis Abeba-Kilimanjaro-Das es Salaam-Zanzibar-Addis Abeba-Arlanda-Helsingfors.

Följande saker ska jag försöka njuta av:

…och förhoppningsvis mycket annat lärorikt och vackert. Vem vill beställa afrikaffe? Ja hämtar.

Det är märkligt med återkommande perioder i livet. Dagens feeling är identiskt med var jag kände vis samma tid både 2009 och 2010. En hastig titt på mina blogginlägg från de åren visar att jag har gått igenom samma saker förr. Och överlevt.

Då gällde det studenten,värnplikten eller körkortet.

Nu gäller det urvalsprov, ekonomi, sommarplaner och framför allt vad jag ska ta mig till på hösten. Om jag inte blir en av de lyckliga 1o som kommer in på historiska fakulteten vid Helsingfors universitet måste jag tänka om. Då blir kämppä, bil och fastare arbete mina nya mål.

Kanske 14 dagar strax under ekvatorn lär mig något om vad som egentligen är viktigt…

”Vart ska vi åka, Mike?” Alfred tittade uppfordrande på sin partner som just nu var långt ifrån sitt vanliga jag. Hela hans kropp knyckte i takt med att han andades i korta, ljudliga andetag.

”Först vill jag vara säker på att du verkligen såg mitt namn på den där fördömda lappen, Al.” Mike Stanton spände ögonen i sin spelkamrat som med van hand styrde paketbilen allt närmare den lilla stadens absoluta centrum. Det gamla torget.

”Lappen var handskriven och en aning skrynklig. Men det är inget snack om saken. Jag lutade mig över liket och läste ditt namn precis innan jag förstod att lämna Happy Corner innan mer trubbel var att vänta.” Alfred gav Mike en snabb blick innan han bromsade in framför ett av stadens fem trafikljus.
”Det är inte klokt! Jag har sett en hel del våldsdåd, hot och skumma meddelanden i mitt liv, Al. Oftast har det faktiskt rört sig om tomma hot framförda av galningar. Men det här känns inte som ett slumpmässigt våldsdåd. Någon försöker dra in mig i något slags bestialiskt spel, och det får mig att vilja spy. Jag har ju dragit mig tillbaka från  allt som heter brottsbekämpning!”

Männen försjönk i tystnad medan de fortsatte sin färd genom stadens mittpunkt. Ingen av dem visste vart de var på väg, men de kvittade tills vidare. Just nu kändes det mycket säkrare att röra på sig än att gå hem och vänta på flera eventuella faror. Ett mjukt, dystert regn började falla. Det enda som hördes var vindrutetorkarnas taktfasta gnissel och polissirener flera kvarter bort.

Afred svängde in på en enkelriktad gata men tvingades snart att stanna. På vänster sida stod en lastbil som tillhörde ett statligt byggbolag. Till höger hade någon parkerat sin bil så slarvigt att passagen mellan de båda fordonen var för trång. ”Bara att börja backa då”, muttrade Alfred och svängde på huvudet.

I nästa stund krossades vindrutan av ett kraftigt slag. Det sista Alfred såg var ett par svarta hanskar och ett metallföremål som blänkte av regnvatten i gatlyktans sken. Polissirenerna där borta tycktes blekna bort i natten.

Vi är en vilsen generation som växer upp.

Sedan urminnes tider har utvecklingen gått framåt, och idag gör den snabbare framsteg än någonsin. Men någonstans har vår identitet blivit efter. Det är svårt att greppa allt. Vi är inte lyckligare i genomsnitt än människor var på bronsåldern. Det hjälper inte att teknik och samhälle utvecklas om inte vi själva vet varför vi finns till. I en modern värld finns inget synligt behov av en tro på någon som vakar över oss och hela världen.

För att fylla upp tomrummet inom oss blir vi slavar under våra begär. Vi blir konsumenter. Vi ägnar tusentals timmar åt att förverkliga oss själva, bättra på våra kunskaper, rätta till vårt utseende eller göra oss beroende av saker som får oss att må lite bättre. Men gång på gång ställer vi oss frågan: ”Vad det här allt?”

Att förverkliga sig själv är en vacker tanke, och den moderna formen av detta fenomen dök upp i Europa under renässansen. Det gäller att förvalta sina talanger, förbättra sina svaga sidor och klara sig själv till hundra procent. Men hur många stackare är det inte som försöker och försöker utan att bli nöjda? Svar: alltför många.

Det är skrämmande många kristna som har infört det här tänkandet i sina liv. Plötsligt blir det andliga livet en liten utmaning. Sedan blir utmaningen ett problem. Sedan blir problemet ett tungt ok som dagligen trycker ner människan som dock försöker hålla god min. Det knepiga är som vanligt att allt kan tolkas olika.

1. Vi kan utveckla oss genom hardcoremachobibelläsning och rabblande av böner som bara kommer automatiskt utan att vi ens menar vad vi säger. Vi kan citera allt från första moseboken till David Wilkersons memoarer. Kort sagt: Vi kan piska oss blodiga framför ett krucifix utan att vi kommer ett steg närmare ett fridfullt liv. Och ändå har vi gått ”all in” för något som i grunden är rätt.

2. Vi kan slappna av i vetskapen om att vi aldrig kan göra oss förtjänta av någon slags nåd. Du kommer aldrig att förverkliga dig själv. Jag kommer inte det heller. Ingen! Oh noes? Nej, snarare pheew va skönt. Allt är betalt.

Vadå Jimmy, håller du på att tala om något slags ”cheap grace” som vissa extrema amerkaner? Nej. Grace is not cheap. It is FREE.

Nuff said.

Ny vecka med nya utmaningar. Först tre dagar samhällslära utan PowerPoint och sedan geografi mot slutet av veckan. Hoppas lärarna skriver upp alla timmar jag vikarierar. Annars kan jag nog inte räkna med tillräkligt fyrk för att fara till Malta eller se Avril Lavigne live. Eller något vettigt.

Sedan ska jag köra bort skrot med pappa. Delar av Timppas pösö kommer att försvinna på soptippens oändliga högar.

På tal om min tviling så kanske han kommer hit till veckoslutet, så länge vädret är dåligt då. Om vädret är fint blir han i Ekenäs den rackarn.

Och ett möte med Team Actions boss Julia blir också av.

Har sett på ishockey och sprungit ca 5 km i riktigt ordentlig takt.

Ätit goda karelska piroger med äggsmör som jag själv rörde ihop. Jäser av stolthet!

Det är en stor sak att få arbeta ungefär som en ämneslärare emellanåt. Den som lär ut lär sig själv något samtidigt. Varje ny dag. Synd att vägen till fast arbete i en skola måste vara så lång. Och framför allt så svår att komma igång med. Inträdesförhöret blir inte lätt. Läsandet har låg prioritet.

Varför tittar vi människor så ofta bakom axeln i stället för att studera terrängen framför oss lite noggrannare?  Kanske för att vi ofta upptäcker saker som vi förr har stött på, och så stannar vi upp och börjar spela upp samma scener för oss själva.

Jag söp i mig en riktigt kraftig cocktail av mitt förflutna just. Hastigt och lustigt. Femton sekunders mystiskt, adrenalinstinnat rus. Och sedan tillbaka till verkligheten.

Hänt idag:

Har sett filmen ”Fast & the furious 5″. Hyfsad action med ett hårdkokt gäng. Hell on wheels, alltså….

Har besökt Fila och alla ungdomar där.

Har sett Finland vinna Slovakien med 2-1.

Har kört till Kervos tågstation vid midnatt.

Noch einmal soll ich etwas schreiben.

Okej, jag är alltså inte längre i militären så nu leker livet och jag har inga bekymmer. Eller så int!

Jag har inte varit hemma mer än en månad men nu kommer dendär hälsosamma rastlösheten som säger att jag borde jobba mera och fundera mindre. Faktum är att jag vikarierar en del, men en massa onödig fritid plus ett inträdesförhör på kommande gör att det är svårt att koppla av. Vad händer efter sommaren? Borde jag skaffa dendär bilen? Har jag pengar så det räcker? Var vill jag bo?

Kanske dags att inse att man aldrig kan ha allt under kontroll. Det är svårt för mig att acceptera, men… näin se on. Bäst att sätta igång och sedan får vi se, som Napoleon sade.

År 2002 satt jag och Valter Sariola och spelade NHL -01 och lyssnade på Papa Roach med låten ”She loves me not”.

Nu, år 2011, sitter jag i Bevkom och lyssnar på…nånting annat, typ NRJ hits.

Tre dagar kvar i Dragsvik, sedan ut i civilen. Eller reserven som det egentligen heter. Whateva.

Det känns som om civilen ramlar över mig som en lavin. Just då man underkastat sig den militära hierarkin kommer vardagen emot. Mitt i allt måste jag ta mer ansvar, för inte kommer någon överordnad och tillrättavisar mig då jag gör något galet.

Nå, it’s a path we all have to walk in this country.

Dagens enorma insikt: Jag är mer lik en råtta än en kameleont.

Kameleonten skiftar färg för att bli så lik sin omgivning som möjligt. Det fungerar för den, men inte för mig. Råttan anpassar sig tyst till sin miljö genom att kvickt utnyttja terrängen till sin fördel. Hoppas att civilen erbjuder många intressanta ställen att bygga råttbon i. Och katterna står inte i vägen. Denhär råttan kan hantera stormgevär. Yaa

Uteslutning.

Då jag hör det ordet tänker jag på Jehovas Vittnen eller möjligtvis den praktiska uteslutningsmetoden. Hursomhelst; som fenomen i sig är uteslutning någonting vidrigt som bokstavligen kan förstöra någons liv. Ofta är vi snabba att fördöma människor som fryser ut folk, men kanske dags att inse att vi alla har lite skelett i garderoben?

Frikyrkor var för några decennier sedan ökända för att slänga ut alla som spelade kort, gillade rockmusik eller rörde sig på ”fel ställen” på sin fritid. Trots att den epoken är förbi tycker jag mig ändå skönja ett liknande beteende i dag.  Så fort någon i våra kretsar gör något riktigt dumt, för att inte säga katastrofalt, bildas det snabbt ett subtilt avståndstagande tills den värsta ryktesorkanen dragit förbi.

Vi tar mitt och Benjas fiktiva mobboffer Camilla som exempel ;PPppPPppP

Camilla dyker inte upp på ungdomsmötet fast hon skulle komma. I stället får vi nästa dag reda på att hon välte med sin skoba föregående kväll och en massa cider trillade ur hennes väska. Inte nog med att hon failade totalt med sin körning; hon var alltså på väg att doka utan att vi visste om det! Jag kan lova att hon får ett ganska kyligt mottagande trots att vi borde vara de som först av alla försöker trösta henne och kanske granska ifall hennes skoter är i körskick.

I värsta fall dyker Camilla aldrig upp på något ungdomsmöte igen. Inte på flera månader. Det är inte ditt fel att det blev som det blev, men du kunde väl för farao i alla fall ha gillat hennes facebook-status då och då och inte automatiskt behandla henne som paria bara för att hon inte är den coolaste varan i kyldisken?

Var lugn. Jag tänker inte bli ledare för en cellgrupp för fjortisar. Ville bara provocera lite.