en blogg

…är ett begrepp som används inom socialpsykologin. Det handlar om att en människa ser upp till personer som är ett steg längre komna i livet. Till exempel jämför sig ofta högstadieelever med gymnasieelever och är väldigt nyfikna på hur livet för dem ser ut. Gymnasieelever funderar mycket på den kommande militärtjänstgöringen och har således beväringar som sin referensgrupp.

Själv har jag studeranden som min referensgrupp just nu; de som redan har ett eget hushåll att sköta och helt enkelt ”börjar bli någonting” här i världen. (Bianca, Tobbe m.fl. kan känna sig träffade) Det intressanta är att jag alltid med oro har iakttagit min referensgrupp och tänkt att jag aldrig kommer att leva upp till förväntningarna då jag nått så långt. Lågstadiet-högstadiet-gymnasiet-militären…

Men trots att man inte ska jämföra sig alltför mycket med andra tror jag det är viktigt att ha referensgrupper. Det får människan att sträva uppåt och inte nöja sig med att vara halvvägs hela tiden. Ingen vet hur nästa dag ser ut, men att hålla sig i rörelse är bra. Det visste redan stenåldersgrupperna.

Utan att komma med diverse ursäkter för att jag inte har bloggat sedan januari skall jag i stället rakt på sak lista upp saker som jag är tacksam över just nu. Det är bra att ibland muntra upp sig själv med det man har i stället för att dregla efter sådant som… man inte har. Right?

1. Jag har bara 29 morgnar kvar av min militärtjänstgöring.

2. Jag har nya headphones till datorn, och det är användbart.

3. Vårsolen börjar torka upp asfalten.

4. Jag har nästan allt jag behöver vad gäller kläder, prylar och ekonomi.

5. Jag har fått mina universitetsansökningar gjorda. Swim or sink, baby.

6. Jag ser fram emot att återuppta kontakten med en massa kaverin i civilen. Det blir ett projekt i sig!

7. Jag kom just in från en uppfriskande kvällspromenad i kraftig vind. Har spelat Illuminati med Fredde, Ad, Benja, Jocke och Ester. Grattis till en rungande seger, Gustav <3

Se där, sju saker som kastar solsken på livet.

Hmm. Det senaste inlägget skrevs av en viss lillasyster. Hon satt vid min dator, jag hade inget bättre för mig än att inta pumpställning. Ica, hur lyckades du logga in på min blogg?

Nå, då jag själv för en gångs skull loggat in kan jag ju lika bra skriva något.

Jag är på kommendering på Ungdomens Kyrkodagar i Karis. och idag firar jag TJ 69. Dessutom njuter jag av en hel del HL-dagar som har varit konstigt lätta att ta ut.

Det är en helt annorlunda kultur på en folkkyrklig konferens. Stämningen, upplägget, teologin… Jag är aningen ”veke” med allt det här. Men fantastiskt kul att vidga vyerna; det här tillfället återkommer aldrig eftersom detta a) är min sista kommendering i militära kläder och b) är en tillställning som jag i vanliga fall inte har att göra med.

Glädjande nog är det inte bara i skogen man kan sova i vilken ställning som helst. Det går lika bra i en vanlig stol i ett upplyst, föga ljudisolerat utrymme.

armhävningar till Shakira. de grejor de.

Många i vårt land vaknar upp på lördagar åtföljda av huvudvärk, illamående och ett söndertrasat självförtroende. Själv lider jag mest på söndagar då ännu en vecka i milin ligger framför. En påtaglig angst faktiskt. Klart man tar sig samman och spelar självsäker och entusiastisk när man väl är i tjänst, men livet är faktiskt sådant överallt. En teater.

I en trygg miljö kan man ”öppna” sig och låta omvärlden veta vad som rör sig i ens huvud. Nästa dag ångrar man att halva ens bekantskap vet hur man tänker; det känns som om en privat bit av ens liv har kastats ut på gatan. Jag kan helt uppriktigt säga att den Jimmy som går omkring i marinens tjänsteuniform M-05 inte är densamma som sitter här coh lyssnar på Skillet. Jag vet inte vem av dom som är värre. lol.

Zoinkk. Här jag igen. (usch så slarvigt skrivet, det blev flopp direkt i inledningen)

Stresstålighet är ingen dålig egenskap i dagens värld. Mina befäl gör ett utmärkt jobb med mig, för så här mycket stress och deadlines existerar inte i mitt civila liv. Ändå klarar jag och Jäg Berg av det mesta de dagar vi arbetar i 1.KustK:s fruktade kansli. Nu en snabb intervju med mig själv. Enjoy.

-Är det mycket kvar, Jimmy?

-Ja, nog finns det dägär alltid. Närmare bestämt 85 st kvar. Däribland minst fem (!) läger kvar tills civila Sibbo kallar.

- Hur tacklar du dagatrycket då?

-Tja.. Jag fick t.ex. mitt livs första beviljade ansökta permission idag, så nu slipper jag på kryssning medan resten sitter i beredskap. Alltid en ljusglimt. Det handlar om att fokusera på de små positiva sakerna som ligger framför. Varje dag.

Vilka upplevelser är de starkaste du haft hittills under din tjänstgöring?

-Det var en knepig fråga; det har hänt väldigt mycket på över sex månader. Men jag kan t.ex. nämna ”nassedagen” i augusti, dvs en flera timmar lång påfrestande övning i skyddsmask. En stekhet dag i skogen var det. Med ljummen fiskbiff till mat. De som var i andra pluton glömmer den aldrig.

Sedan tycker jag att stridsövning 1 med de övriga sanitärerna var i en klass för sig. Vi var ett sällsynt intressant gäng som övade det mesta i skogsterräng. En oförglömlig vecka helt enkelt!

- Vad gör en sibbokrigare på en typisk veckoslutsloma då?

- Först av allt så slänger jag de gröna kläderna i tvätten och sätter på mig de bekvämaste civila plagg jag hittar. Sedan följer en stund av avkoppling och länsande av kylskåpet. Om Ica är hemma så händer det att jag klampar in i hennes rum och hälsar på något förvirrande sätt. Vår luspudel brukar bjäbba åt mig, så honom skruttar jag till lite så han lugnar sig.

- Så sådant händer där hemma. Händer det att din familj irriterar sig på ditt sätt då du kommer hem och tycks äga hela huset?

- Inte egentligen. För det mesta möts jag av idel entusiasm faktiskt. Mamma uttycker sin omsorg medan pappa ivrigt påpekar att frysen är full med pizzor. Jag tar denna sorts bemötanden som ett tecken på att de saknar mig då och då. Och visst saknar jag ju min famij ibland också!

- Det låter fint. Hinner du träffa andra än familjemedlemmar under dina ledigheter då?

-Javisst, och det är faktiskt mera regel än undantag. Min gamle polare Benja ses regelbundet hos oss, eller tvärtom för den delen. Vissa veckoslut är vi till och med en hel grupp vänner som spelar, bowlar eller bara slöar. Det är uppfriskande trots att sömnskulder ofta är en direkt följd…

- Har du några konkreta planer för din tid efter milin?

- Jag känner mig redo att börja studera någonting, men jag har inte hittat något som lockar till 100 procent. Först och främst vill jag bara bli klar med min tjänstgöring här, och sedan får vi se vart jag tar vägen. Lite vikarierande lär det i alla fall bli under våren.

- Så man kan säga att du inte ids planera alltför mycket för din framtid just nu?

- Det där tar jag som en pik. Vissa av oss behöver mer tid på sig med stora beslut, och jag är sådan. Det betyder inte att jag saknar motivation eller planer. Jag vet inte ännu vart jag styr kosan, men det känns mer som en befrielse än som ett stressmoment.

- Det var klokt resonerat. Till sist undrar jag om du vill ge kommande rekryter något tips?

- Kör på med all iver du kan uppbringa direkt från första dagen. Ta tillvara på tiden här och oroa dig inte för vilken utbildning du ska välja. Och glöm för farao inte att skriva namnet på buss/tåg-listan då ska hem på permisson!

No niin, nu återstår bara en megaprövning innan också jag kan börja slappna av och förbereda mig för julfirandet. Imorgon börjar en intensiv vecka i Niinisalo där spaningsplutonens loppusota kommer att arrangeras. Det blir fem sömnlösa dygn i vinterkrigsstil och vi förväntas ge 110% hela veckan igenom.

En vecka i ett fruset inferno.

Jag har inte hunnit tänka på en enda julklapp eller något annat som behöver fixas här hemma. Jag har inte tid ännu.

Släktmiddagen i Tallinn var fantastisk. Jag rekommenderar restaurang Olde Hansa i gamla stan.

Jaahas. Sitter i Sode med jägare Bäcksbacka och har efter en alltför lång stunds väntande loggat in. Att nå facebook var omöjligt för mig, men som tur fick i alla fall en av oss tillfälle att besöka naamakirja och stilla sitt abstinensbesvär.

Hänt i kansliet:

PREML: ”Är Holmström på plats?”

US Honkonen: ”Ni menar jägare Holmberg? Ja, på plats.”

PREML:   ”Holmberg, vad händer med en bagatellskadeanmälan då den får underskrift?”

- Nå, den ööh… Den blir ett sånt där viktigt papper, herr premiärlöjtnant.

- Nå HAHAHA neeej nej ei ei, det blir en administrativ pappret. (Ser road och irriterad ut på samma gång)

- Ja, så heter det…

- Är Holmberg trött?

- Nå, kanske lite nog.

- Vad har Holmberg gjort på veckoslutet? Nu får du berätta för mamma…

- Nå, provkört en Golf och varit med vänner.

- Ok, det är klart.

Hört i Radio Aalto: Hey Jude av Beatles.

ÄNTLIGEN hemma. Efter 18 dagar i ledet kändes hemkomsten på något sätt overklig. Snön täckte gården, jag fick inget grepp om tillvaron då jag klev in i huset. Och Ludde skrek och skällde in my face.

Plutonskjutlägret är över.

Måndag: Jag anlände i full vinterutrustning och hoppade direkt in i en skjutövning där vi vände oss runt med stormgeväret, osäkrade och sköt mot tavlor. Sedan med serieeld. Det var kul. Sedan satt jag eldvakt i tältet mellan 02.00 och 03.30. Skoj.

Tisdag: Vi lärde oss gära olika sprängladdningar. Helt awesome för en raket- och explosionsfantast som jag. Min grupp gjorde två seriekopplade laddningar: En infanterimina och en splitterladdning gjord med sprängdeg, en tom burk ärtsoppa fullproppad med spik. Jag utsågs till tändningsman och fick äran att på avstånd detonera hela kalaset med hjälp av strömtillförsel från en korsu.

Onsdag: Landstigning och anfall på Hästö-Busö i iskall snöstorm. Det gick mycket bra tyckte skapparna.

Samma eftermiddag blev ett passionsdrama i Stalingrad-anda. Fotmarsch till enheten från Syndalen. I snöväder. Med m-91 skaftkängor utan sulor. Med allt för mycket packning. Mina fötter är skadade. Jag höll på att gå sönder totalt.

Men tills sist kom jag hem. Nu ska jag helt enkelt strunta i att läsa andras bloggar och bara njuta av en lugn dag.

1. Bästa läsare där, ASENTO! Anmäler åt.. VINTERN! Huomio, katse oikeaan päinnn!

Riktigt fint med luddiga snöflingor som mjukt dalar ner och färgar landskapet vitt. Snart kommer jag att få tillfälle att testa snödräkten under plutonskjutlägret. Och bli genomblöt och stelfrusen. Härr-r-rligt…

2. Idag råkade en milpol ta ett lite väl ogenomtänkt glädjeskutt och slog huvudet rakt upp i hörnet på metallskåpets öppna dörr. Ett vackert sår i huvudet. Jag eskorterade krigaren till Sjukis där jag fick vara med och limma ihop skadan. Experience!

3. Och tidigare i veckan stod jag vid printern och drog en lång, uttråkad suck. Våran fältväbel såg på och stämde själv in med ett ”OH MAMA!”

Underofficeren som satt bredvid tog fram ett papper och skulle visa det för honom. Han blev sedan avbruten med ett ännu ljudligare uttryck:

US Honkonen: – Herr premiärlöjtnant, vad sägs om denhär listan på…

Fältväbeln: - BIG MAMA!

Sedan gick han in på sitt kontor utan att vända sig om. Ännu en dag i första kustkompaniets kansli var över.