Yeeehaaw.
Tänk att folk hela tiden uppdaterar sina fb-statusar och skriver om så triviala händelser att jag blir beklämd. Person X har varit på länk, person Y ”–> sova” osv… Men kanske alla har ett behov av att berätta om sina bedrifter och sin vardag. Hur ska folk annars veta att jag kan laga mat, tvätta mej, motionera och arbeta?
Tack för att jag får ha dina trummor här, 2B. Det piggar upp efter en lång dag 
Vad har jag hunnit åstadkomma på snart 20 år?
Vid min ålder var Alexander den store redan kung över Makedonien, och här sitter jag och funderar på om min kaffekopp bör diskas nu eller efter matrasten. humm…
Nå, trots att jag inte är kung, atletisk champion eller en dynamisk förkunnare har jag ändå åstadkommit ett och annat. Egentligen så mycket att jag redan glömt det mesta.
Jag har ju gjort karriär som pyroman, djurfångare/plågare, grubblare, amatörpsykolog och allmän chillare. Alltid något.
Var är dendär 20-årskrisen som alla varnar för? Vad innebär den? Hur ska man känna sej då man har kris på gång?
Det här är intressant. Jag sitter och bloggar framför en klass nior som ser på en film jag just har satt på. Tänk om alla arbetsdagar sku vara såhär enkla!
Alla skulle väl vilja kunna beskriva sig som ödmjuka och generösa? Det är ju inte en lätt väg att vandra, eftersom det känns som om folk oförtjänt tar äran från något du bygger upp i bakgrunden. Men fastän folk rovgirigt utför sina ”kill steals” dagligen kan du lära dig att inte bli besviken. Jag ska presentera en liten fundering som du förhoppningsvis håller med om.
Situation 1: I tennis är det en skön känsla att få vinna poäng genom att din motståndare råkar servera dig en riktigt enkel lobb. Bollen kommer flygande, och där står du vid nätet och får drämma till med all kraft. Din motståndare kan bara hjälplöst se på då du du vinner.
Ofta vinner vi våra största verbala segrar genom att först låta motståndaren begå ett misstag, och sedan slår vi till, oftast med en fyndig replik.
Men ibland kan det löna sig att faktiskt hjälpa en människa på traven genom att med flit göra en läggmatch. Det kan vara oerhört tillfredsställande att ge en människa en enkel lobb och sedan se hans belåtna min då han lyckas ta en poäng. Du kan höja någons självkänsla genom att ödmjukt servera honom ett tillfälle att glänsa! Och låt inte detta bara gälla inom sport.
Situation 2: Det är mammutjakt på gång utanför en stenåldersby. En erfaren jägare har tröttat ut en stor mammut och lyckats skada den ordentligt. Men just då han ska ge en avgörande stöt med sitt spjut, kommer en äregirig kamrat och tar det ifrån honom. Sedan dödar han den utmattade besten precis då folk från byn kommer till platsen. Folket jublar och gratulerar jägaren, som egentligen bara avslutade en modig mans grovjobb i bakgrunden. Bedrövad går den erfarne jägaren iväg, och den andre nämner ingenting om att mammuten var en annan mans byte.
Jag vet inte om du känner igen dig i min underliga liknelse, men jag antar att du har sett liknande situationer i din vardag. ”Kill steals” kallar vi detta i Warcraft III… Alltför ofta har jag låtit folk ta spjutet av mig i ett avgörande ögonblick, och jag vidhåller att jag inte borde ha låtit dom göra det. Ibland går ödmjukhet för långt, och det är inte nyttigt. Åh, hjälp mig veta när jag artigt ska slå en enkel lobb till någon, och när jag borde hålla stadigt i spjutet och ta min välförtjänta ära.
Ett slitet uttryck, jag vet. Men inte förrän nu kan jag acceptera att det stämmer. Jag är inte en anhängare av New Age, men en del österländsk visdom är faktiskt mycket uppbygglig.
Enligt vissa kloka gubbar i Himalaya existerar inte misstag, utan bara lektioner. Den yttre världen är en reflektion av vårt inre. Alltså: vi väljer själva hur vi upplever livet, och då lönar det sig att uppleva det som positivt. Allt som känns jobbigt kanske bara är livets sätt att säga: ”Nu är det dags att du tar nya steg för att klara dig bättre.”
Jag håller sakta men säkert på att inse hur sant det är. Varför leva på gamla minnen när man i stället kan leva efter sina drömmar? Varje dag är ju faktiskt början på resten av livet.
Under pågående OS i Vancouver är soffidrott det stora här på hemmaplan. Vakade hela natten och fick se Finland gå till semifinal och, framför allt, Tre Kronor utspelade av underdogen Slovakien. Efter att ha läst alla kaxiga inlägg på aftonbladets sida känns det ännu bättre då ”världens bästa lag” knappt blir bättre än Switzerland.
Men konstigt nog är det inte bara sport som står i fokus världen över. Storbritannien borrar efter dyrbar olja vid Falklandsöarna, vilket har lett till att den gamla tvisten mellan England och Argentina trappats upp igen. Enligt mig är risken stor att dylika konflikter kommer att bli vanliga framöver. Också vid den andra polen. Vänta bara tills Putin vill börja borra i ishavet…
Så ett sista citat från någon som bara haft hockey för ögonen de närmaste dygnen:
Deppa inte, Sverige. Det finns säkert nån mysig skidskyttetävling ni kan gotta er åt när resten av oss kollar på hockeysemifinalerna.
Sådär sa min mofa förr i tiden. Eller va de min gammelmofa?
Personligen tycker jag inte att han spelade ett rent spel under sin tid som brittisk premiärminister. Han hade gladeligen sett Norden som ett stort slagfält under andra världskriget. Han spelade sina kort dåligt och arrogant mot Tyskland trots att man bara hör om hur han ledde försvaret av de brittiska öarna. Han avskydde en viss Gandhi i Indien och sade sig inte bry sig om hur brutalt England behandlade sin ”kronjuvel”.
Men trots allt kunde Winston Churchill verkligen uttrycka sig. Vad sägs om följande citat?
| A lie gets halfway around the world before the truth has a chance to get its pants on. | |
 A fanatic is one who can’t change his mind and won’t change the subject. |
|
| Yes, madam, I am drunk. But in the morning I will be sober and you will still be ugly. – (replying to Lady Astor’s comment ‘Sir, you’re drunk!’) |
|
| I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals. |
|
| Never hold discussions with the monkey when the organ grinder is in the room. |
|
| History will be kind to me for I intend to write it. |
|
| Golf is a game whose aim is to hit a very small ball into a even smaller hole, with weapons singularly ill-designed for the purpose. |
|
| An appeaser is one who feeds a crocodile–hoping it will eat him last. |
|
| I am ready to meet my Maker. Whether my Maker is prepared for the ordeal of meeting me is another matter. |
|
| A pessimist sees the difficulty in every opportunity; an optimist sees the opportunity in every difficulty. |
På tal om bronsålder och annat drömmande…lyssna på denhär klassikern. Nostalgi är bara förnamnet!
Jag drömmer rätt så sällan då jag sover. Dagdrömmer gör jag däremot ideligen; jag är eskapistiskt lagd.
På arbetsdagar är det mörkt omkring mej då jag slår upp ögonen. Men i morse låg jag och halvsov, och då jag hade ledigt betydde det att dagsljuset redan sipprade in i mitt rum. Detta ledde till att det kändes som solen tittade mig rakt i ansiktet, och min yrvakenhet ledde till att jag flög iväg till en annan plats och en annan tid:
Jag kände det som om jag låg på rygg utomhus under en klarblå himmel med ett intensivt och vänligt solsken. Marken under mig var varm och täckt med frodigt och skönt gräs, och det kändes underbart. Allt jag kunde se var gröna kullar så långt blicken kunde nå.
Jag märkte att min rygg kändes bar, och mycket riktigt: jag var inte särskilt välklädd. Min klädsel bestod av ett slitet, brunt bröstpansar, och jag hade ett par korta shorts av grovt tyg med ett läderbälte. I handen hade jag ett kort svärd av brons. Ungefär som att vakna upp och upptäcka att man har dött i ett antikt slag och nu är i paradiset.
Fantastiskt att allt kändes så äkta. Sånt här gör en glad.
aaah
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om hela tiden, men att omvandla tankar till blogginlägg är svårt.
Jag har kommit fram till att det gör ont att tänka på vad som ska hända i framtiden. Avskyr papperskrig och ansökningar, men sånt verkar tyvärr styra smhället. T.ex. vet jag inte riktigt till vilket universitet jag ska söka, och framför allt inte NÄR. Milin först, brukar jag tänka. Vill inte söka in nånstans och sen skjuta upp min studieplats på grund av att fosterlandets mäktiga försvar behöver mej.
Men tänk om jag aldrig kommer igång med mina planer? Jag avskyr dendär kalla ilningen jag får då jag oroar mej.
Egentligen är mitt liv för tillfället allt jag kan önska mej, så därför är det lätt att tänka på framtiden som något lite mer negativt, vagt och lite skrämmande.
Men som en typ i American Pie sa: ”Different does not have to mean worse.”
Om jag bara visste lite mer om allt…