en blogg

Rör dig snabbare. Sluta skaka. Rör dig framåt!

Mike Stanton hade precis sett sin kamrat bli brutalt slagen i huvudet efter att vindrutan på deras fordon krossats. Han tvingade sig att fortsätta springa trots att hela hans kropp protesterade. Han hade precis blivit utsatt för ett bakhåll. Och överlevt. Tack vare sina många år inom brottsbekämpningen hade Mike lärt sig att handla instinktivt och snabbt. Därför lever jag ännu.

Den hastiga flykten från bilen hade uppenbarligen förvånat angriparna. Mike stannade till sist invid en nedsliten kiosk och såg sig omkring. Regnet trummade stillsamt på kioskens rostiga tak. Ingen tycktes förfölja honom längre, och Mike återfick sakta fattningen. Al är död. Och felet är kanske mitt!

Att ta sig tillbaka hem var som att tigga om att bli utsatt för dödlig fara. Överallt kunde de okända mördarna dyka upp för att göra slut på sitt byte. Faktum var att hela staden hade förvandlats till en dödsfälla. För första gången på flera år kände Mike Stanton sig ensam. Jag måste få hjälp.

Det är tragiskt att medge hur långt ifrån min fulla potential jag når upp till.

Jag kan komma med fantastiska idéer om hur jag ska göra ett nytt ryck och börja skärpa mej på en mängd områden. Jag skriver ner korta punkter om vad jag borde prioritera. Men när jag vaknar upp nästa morgon kan jag konstatera att jag inte har tagit ett endaste steg mot ett fiffigare liv. Inte ens försökt.

Okej, vi ska inte fästa oss vid prestationer. Men trots allt mår vi alla bättre då vi känner att vi anvancerar och vinner mer terräng. Det behöver inte handla om att förverkliga sig själv, utan mera om att vara öppen för nya möjligheter; nya stigar att utforska.

Att överleva nästa veckas tent kan tänkas ge mig en liten gnista. Eller i annat fall en hård spark som säger: ”Bättre kan du!”

Jag är fast besluten att gå framåt. Det får till och med göra ont. Det är ett rimligt pris med tanke på vad vi alla har att vinna.

Dagens citat: ”Försök så lyckas du.”

-Jocke Grönroos

Jag har inte fått tag på mina tentböcker till grundkursen i historia. Därför gick jag häromdagen till Nickbys pampiga bibliotek för att finkamma historiehyllan till förmån för mitt brinnande (nåja) intresse för medeltiden. Mina fingrar trevade fram över tiotals bokryggar innan en hyfsat tjock skildring fick mig att stanna upp. Titeln löd: ”Korstågen”.

Finemang! Ett digert verk om någon som kommer i tenten! Utan tvekan grep jag dyrgripen och älgade iväg mot kassan. En minut senare låg boken i min Miltecväska. Väl hemma i kämppän satte jag mig ner och väntade mig en informativ och objektiv beskrivning av korsfararnas strävan efter hegemoni i Orienten. Men redan efter första stycket grusades mina förhoppningar:

”Jesu förutsägelse om Jerusalem hade gått i uppfyllelse. ‘Här ska förvisso icke lämnas sten på sten; allt ska bliva nedbrutet’.”

Boken är alltså skriven av en författare på slutet av 1700-talet, så du kan förstå att informationen i den kanske är en aning riskabel att använda som kurslitteratur. Men trots det har det varit udnerhållande att ta del av den tidens syn på korstågen. Och visst har författaren rätt i ganska mycket. Nu har jag nästan läst hela rasket. Skam den som ger sig.

Det finns tillfällen då jag bara måste stanna upp och reflektera över hur stort livet egentligen är. Oftast gör jag det efter att ha besökt X antal okända bloggar och fått några glimtar ur främlingars vardag. Världen och dess möjligheter känns oändliga ger det mig lust att uforska totalt nya områden i livet.

Det är faktiskt inte säkert att jag studerar samma ämnen vid samma universitet i sju år i rad. Om nu USA en gång finns där borta bakom Atlanten borde jag se till att få uppleva det. Om nu så många finländare tycker att Sverige är ett bra land att bo i så borde jag se till att testa på det också. Världen är liten rent fysiskt. Men livet vi lever på jorden kan bli alldeles häpnadsväckande stort.

Tänk om jag på min dödsbädd utbrister: ”De va nog keikkor att jag gick totalt emot allt sunt förnuft och började studera och arbeta i länder som Libanon, Nederländerna och Tanzania.” Även en lång resa börjar med ett litet steg. Må mitt liv bli något mer än vad det är just nu. Amen.

”Liite studielivet ska smaka skönt sen!”

Denna fras uttalades flitigt under tiden i Dragsvik.

Vi sade det på morgonen då vi hade blivit väckta kl 05.30 för att i full stridspackning hoppa upp i lastbilarna och åka iväg på läger i Syndalen.

Vi sade det då vi utmattade kastade oss ner i blåbärsriset eller snödrivan och hastigt glufsade i oss ljummen potatis.

Vi sade det medan vi utslitna satt och sörplade på kaffe i Sode och skulle sitta inne ännu ett veckoslut.

Vi tänkte det då vi steg för steg kämpade oss uppför en sandig backe med en kamrat på ryggen.

Så jag ska försöka att inte klaga på att studielivet känns okontrollerat, rörigt, främmande och fattigt. I’ve made it so far. Nu ska det studeras, levas och njutas av alla fördelar som trots allt existerar.

”Mer kaffe?”

Bra slogan, 2B. Man ska inte underskatta dess effekt en förmiddag som denna.

Jag vaknade med att all världens stress ramlade över mej snabbare än en Hellfiremissil.

Studier, bankärenden, annonsering, bostadsfixande. Och så visar augusti sitt höstface med fukt, kyla och dimma.

”Instabila människa”, muttrade jag och såg mitt härjade ansikte i spegeln. Men sedan knäppte jag på kaffekokaren och fyllde efter en stund upp en mugg med rykande färsk koffeinvätska. Plötsligt sken jag upp och fick inspiration. Dags att promenera till Buntnäs medan kicken håller i sig.

Seglar lugnt, men håller ändå ett vaksamt öga på horisonten.

Jag gick till skogen idag. Jag satte mig ner på en sten.

Jag tuggar långsamt på ett nyplockat blåbär. Vita moln rör sig sakta där uppe i det blå.

Ännu värmer solen upp skog och mark.

Jag känner samma doft av mossa som jag kände i Syndalen då jag utmattad slängde mig ner, tog av mig hjälm och stridsbälte och bara blundade.

Livet är så stort. Låt det aldrig ta slut.

I freakin’ made it. Urvalsfrågorna var värda 50 poäng styck. Jag fick 50+40=90.  82 gratispoäng av studenten också. 172 av 200 räckte till en plats i hesa universitet. Nu kör vi. Nu börjar nästa kapitel i livet. I’ve got no brakes

Facebook vinner mark på bloggarnas bekostnad, verkar det som. Alltför sällan tar jag mid tid att titta på allas fiffiga skriverier utanför fb.

För tillfället bor Timppa här, och sommarn har varit mer händelserik än trettioåriga krigets alla skeden. Vi kör på vår gamla linje som säger att allt spontant och idiotiskt är experience, dvs värt att göra med tanke på alla minnen som blir kvar.

På tal om trettioåriga kriget så avgörs mycket imoron. Då får jag reda på om jag kommer in till Hesa uni (historiska fakulteten) eller inte.